Kategorier
Okategoriserade

Bulletin – vad är ens poängen?

Med buller och bång, eller egentligen mest till tonerna av våldsamt upprörda vänsterblivna människor, avslöjades och lanserades den nya dagstidningen (utan tidning) Bulletin – för ett par veckor sedan. Alltsedan lanseringen har jag dagligen begett mig in på sajten för att läsa, förkovra mig och inte minst försöka besvara frågan ”…varför finns Bulletin?”. Svaret: jag vet inte, och det gör mest troligt Paulina Neuding eller Ivar Arpi inte heller. Häng med så förklarar jag varför!

”Tidningar är hippt” skallrade Axel Jäderin när denne 1884 blev chefredaktör för den nystartade och borgerliga, samt tullvänliga (tack Wikipedia), tidningen Svenska Dagbladet. Eller? Om sanningen ska fram äger jag ingen kännedom, ingen kännedom alls, om vad Axel Jäderin och hans kumpan Oscar Noren kan ha skallrat där på senhösten 1884. Ordet hipp förekom visserligen redan då i vårat kära tungomål men användes enligt SAOL endast i uppräkning så som ”hipp som happ” och dylikt. Nåväl – det gör detsamma. Poängen är att tanken på en ny dagstidning med mellanmjölksborgerlig inriktning troligen kändes hipp just där och då – idag är det dock mer av en snoozefest.

Låt oss ta det hela från början. Alltsedan Bulletin avslöjades har etablerad media på bästa sändningstid, ledarplats och på nyhetsplats fått kollektiva frispel. Tanken på en tidning ledd av Paulina Neudin som finansierats och medgrundats av bland annat Tino Sanandaji förefaller för vänstermedia närmast ha lett till någon slags kollektiv intellektuell härdsmälta. Twitter har fullständigt översköljts av plattityder som ”Demokratin är hotad” och ”Vi måste värna fria och opartiska medier”. Paniken i vänsterled blev till sist så stark att Vänsterpartiet ordnade med en insamling där pengarna skulle gå till att ”överrösta” (läs tysta) tidningen. Men vad är då Bulletin?

Bulletin är enligt Neuding en traditionell dagstidning som sysslar med nyhetsrapportering – men som har ett särskilt fokus på ledartexter och kulturtexter. Tidningen strävar efter att vara opartisk och objektiv i sin nyhets- och kulturrapportering samt ha en tydlig gränsdragning mellan ledarsidans opinionsbildande och nyhetssidans opartiska rapporterande. Neuding själv beskriver Bulletin på den egna hemsidan som en svensk Washington Post. I mina och troligen också dina öron låter det som vilken pretentiös och småborgerlig dagstidning som helst. Problemet för vänsterapostlarna är således inte den offentliga agendan utan deras tänkta dolda agenda samt alla de genomonda skribenterna…

För en sak måste du, kära läsare, förstå. De skribenter Bulletin värvat är inte vilka som helst. Det är dessa, snarare än tidningens affärsidé, som fått den kollektiva (i dubbel bemärkelse) vänstern att se rött. Eller vad sägs om Ivar Arpi, Alice Teodorescu Måwe och Per Brinkemo. Alla utgör de tillsammans med medgrundaren Tino Sananadaji, chefredaktören Paulina Neuding och den förste tilltänkte redaktören Thomas Gür i vänsterns ögon all världens samlade ondska i någon slags förkroppsligad form. Detta trots att de i mer verkligt borgerliga, konservativa kretsar närmast skulle betraktas som just liberaler eller småkonservativa. Skyldiga till inget mer än att lyfta, diskutera och öppna för dialog i aktuella samhällsfrågor så som migrationsfrågan, genusfrågor och frågor kring klansamhällets inträde i Sverige. Visserligen gör de det ibland med en något hård ton – men ändock aldrig över gränsen. Så vad tillför just de Bulletin, kan de ensamma göra tidningen unik?

Alltsedan Bulletin för ett par veckor sedan förlöstes och sevrarna öppnades för allmän beskådan har jag dagligen besökt sidan. Öppen för att förföras av denna ofrivilligt och av vänstern utnämnda högertidning. Besvikelsen har dock varit närmast monumental. Inte för att Bulletin inte är det den utger sig för att vara – utan för att den faktiskt bara är just det Neuding, Arpi och Sanandaji presenterat den som. En småborgerlig, lätt konservativ dagstidning av klassiskt snitt. Det mest ohippa en kan tänka sig 2020.

Dagligen återfinns det på förstasidan mindre nyhetsartiklar om än den ena och än den andra lätt ointressanta nyhetshändelsen från det avlånga landet Sverige. Visst avsaknaden av Trump-hat och Bidenälskande nyhetsartiklar är högst påtaglig – men allt förefaller ändå med de tränade medieögonen på som fullt ”normalt”. Till det dagliga innehållet läggs också diverse underfundiga krönikor av personer som Per Gudmundsson och diverse ledare. Ledare som aldrig är mer höger än att de med enkelhet kan passera som reklam för det Moderata Samlingspartiet skrivna av Alice Teodorescu Måwe (som för övrigt är en av hjärnorna bakom Moderaternas nya idéprogram) och hennes gelikar.

Det hjälper knappast att sajten ser ut som om den är skapad utifrån en gratismall i Wordpres:s gratisutbud…

Utöver det skrivna ordet finns dock också det talade. Bakom ”podcastsatsningen” Radio Bulletin står Ivar Arpi som närmast kommer från Svenskan där han regelbundet begick podd tillsammans med sina vänner i ledarredaktionen och andra inbjudna och intressanta gäster men där han framför allt bidrog med skarpa, välformulerade och många gånger närmast dräpande ledartexter som på allvar påverkade den allmänna samhällsdebatten. Några sådana texter bidrar han dock inte med i Bulletin. Utöver podden förväntas han nämligen enkom bidra med krönikor… Synd, förbannad synd.

Ledarredaktionen är för övrigt en podd som jag lyssnar till dagligen och som var – och är – förstklassig. Inte för att den ibland leddes av Ivar Arpi utan för att den växelvis leds av en stor och bred ledarredaktion som står för en mångfald av infallsvinklar (om än samtliga borgerliga) och produceras av mästerliga Jesper Sandström – som nu mera också ofta leder programmen med stadig och varsam hand. En solklar rekommendation med andra ord.

Med allt bullrande och skramlande från vänstern kring Bulletin kan tänkas att den i vart fall ämnar stå fri och oberoende från statliga medel. Men icke sa nicke. Redan innan den lanserats lät Neuding meddela att Bulletin ämnar ansöka om presstöd med motiveringen (jag parafraserar) ”Det finns inga skäl att lämna över pengarna till konkurrenterna”. Kan det ens bli mindre höger än såhär?

Med resonemang av denna typ blir det tydligt att det inte finns någon egentlig ide bakom Bulletin. Eller i vart fall inte någon förståelse för varför de etablerade medierna är just så som de är. Neuding menar själv att Bulletin växte fram som ett resultat av dennes frustration över etablerade medier. ”Att de inte sa som det var”. Orsaken därför är såklart – i vart fall delvis – att de är beroende av statliga medel för att gå runt. Medel som man när man en gång har tagit de aldrig kan göra sig oberoende av.

För den med ett tränat öga så är det således inte särskilt svårt att se varför Bulletin är närmast helt utan edge. Vi har ju redan läst Gudmundson, Arpi, Brinkemo och Teodorescu i flera år – om än på annan plats. Bulletin blir således inget mer än en samlingsplats för Sveriges småkonservativa ledar- och kulturskribenter. En småborgerlig dagstidning av 1800-tals snitt för den skribent som tröttnat på att verka inom redaktioner inom vilka det också återfinns nyliberala och progressiva centerpartister.

Bulletin, är således en plats för den skribent som röstar på moderaterna. Men också, och kanske framför allt, en plats för den skribent som vill att allt i övrigt ska vara sig likt – inklusive presstöd och tilltro till utopin (den opartiska nyhetsrapportering). Vem som ska läsa den är dock desto mer oklart. Än mer oklart är varför. Och på den frågan fruktar jag att vi mest troligt aldrig kommer kunna få något svar.

För egen del får jag således fortsätta hoppas och tråna efter ett verkligt svar på frågan hur en modern borgerlig, självfinansierad och högkvalitativ journalistisk produkt ska vara. Mitt tips är att Bulletin inte överlever mer än 12 månader – men den som lever får se!

Kategorier
Okategoriserade

Cyberpunk 2077 bilder

Biltext

Kategorier
Krönikor

Definitionen av galenskap – Ghost of Tsushima!

Med Ghost of Tsushima kommer en era till sitt slut. I november 2013 släppte Sony Playstation 4 och under de följande 7 åren har den japanska speljätten släppt fler och bättre exklusiva spel än någonsin tidigare. För Playstation 3 blev det avslutande spelet The Last of Us. På Playstation 4 snuvades Naughty Dogs uppföljare The Last of Us Part II på att vara sist ut med en halv månad och spelet som avslutar generationen blir därför istället Sucker Punchs Productions Ghost of Tsushima – ett spel som är allt det jag hoppas slippa se i storspelen till den kommande generationens konsoler…

”Definitionen av vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig att resultatet förändras” – Albert Einsten.

Sony har under denna generation i mångas ögon gått från klarhet till klarhet. Den japanska speljätten har levererat mängder med storspel och därtill i helt nya spelserier. Horizon Zero Dawn, Until Dawn, Marvels Spiderman, Days Gone, Knack, Detroit: Become Human, Astro Bot och Dreams är alla nya varumärken som fått storspel denna generation.

Jag har själv älskat och hyllat Sony för att de gång på gång och år efter år vågar satsa sina surt förvärvade slantar på nya IP:n, på stora enspelarspel och på oprövade kort. Det går dock att ställa sig frågan hur vågad denna satsning faktiskt är om en granskar spelen lite närmare…

The Ubisoft formula som blev the Sony formula…

”Om det säljer så säljer det”. Far Cry-serien gjorde bejublad comeback 2012 med Far Cry 3 efter fiaskot (försäljningsmässigt) med Far Cry 2. Här fanns ett intressant narrativ med en karismatisk skurk, en stor öppen värld, massvis av radiotorn att bestiga och mängder och åter mängder av sidouppdrag samt saker att låsa upp. Spelarna såväl som kritikerna älskade formulan och spelet fullkomligen flög ur hyllorna. Resultatet av succen blev att Ubisoft lyfte över formulan till samtliga andra spelserier. Snart letade vi (i egenskap av ofrivilliga hjältar) efter radiotorn och befriade baser i såväl Watchdogs som The Crew.

Med tiden har formulan allt mer kritiserats av fansen – men faktum är att spelen fortsatt säljer oerhört bra och någonstans på vägen förefaller det som att Sony längtande blickat mot den franska jätten och undrande frågat sig själva ”varför gör inte vi bara samma sak”.

Days Gone, Horizon, Marvels Spiderman och Ghost of Tsushima har nämligen alla något gemensamt (utöver att jag spelat) – nämligen att de utspelar sig i öppna världar. Öppna världar som visserligen saknar utkikstorn men som är fulla av skatter att hitta, platser att befria och så kallade random events och jag är bara så jälva trött på det.

Den narrativa ursäkten…

Spel i öppna världar är knepiga. De behöver vara öppna och erbjuda spelaren friheter i hur och när denne tar sig an spelets utamningar. Behov som gör det nödvändigt att inte forcera in spelaren i ett alltför tight narrativ. Resultatet av formulans begränsningar blir den ständigt återkommande narrativa ursäkten.

Ända sedan Far Cry 3 har vi som spelare fått iklä oss rollen som den ovillige hjälten. Personen som inte alls efterfrågar hjältestatus som men som tvingas ikläda sig rollen som världens befriare because of reasons. Ibland är orsakerna därför mer intrikata så som att den spelbara karaktären egentligen är utvald på något vis (Ghost of Tsushima, Assassins Creed Origins och Odyssey, Far Cry 4 samt Horizon Zero Dawn) men ofta sker urvalet mer slumpmässigt (Days Gone, Far Cry 3, 5 och New Dawn) men genomgående handlar det mer om att samtliga andra i spelvärlden är fullständigt handlingsförlamade inför det förtryck de själva tvingats in i.

Narrativet utgör ursäkten för de åtaganden du som spelare åtar dig. Du och ingen annan kan befria världen, folket och de feta björnarna med namn efter menyer från Macdonalds (Far Cry 5). Resultatet av samtliga andra invånarens totala oförmåga att företa sig något på egen hand är såklart att du förväntas hämta saker åt de, finna försvunna personer och rädda deras livhank om och om igen. I gengäld får du XP (eller varianter därav) samt olika uppgraderingar.

Att kartan från början av spelet är tom och att hjälten inledningsvis knappt ens kan skjuta med sin pilbåge eller spåra en död häst som ligger en meter framför denne förklaras i narrativet med att hjälten är just en ovillig hjälte. En nykomling till denna värld och att denne upptäcker landskapet och sina förmågar tillsammans med spelaren. Detta sätt att ursäktar sin spelmekanik kan visserligen upplevas som relativt billig men fungerar väl i spel som Horizon Zero Dawn som ändå innehåller en story som berättas på ett trovärdigt sätt. Värre blir det dock om narrativet inte alls förklarar det ovanstående så som i Ghost of Tsushima.

I Ghost of Tsushima spelar du som en mycket känd samuraj. Befolkningens beskyddare från en framstående och välkänd klan. För att lyckas med din uppgift (att slå tillbaka mot den mongolska invasionen) behöver du söka upp och värva andra samurajer som likt dig själv undgått att slaktas i samband med invasionen. Dessa samurajer är gamla bundsförvanter till dig, människor du känner och de lever på platser du växt upp på.

Trots det och trots att du varit en vuxen samuraj i flertalet år börjar spelet precis som alla andra spel i genren med en fullständigt inkapabel hjälte som saknar de mest grundläggande förmågorna och som besitter en karta som är fullständigt blank. Snacka om ludonarrativ dissonans. Än värre blir det när de utforskar något av kartans alla frågetecken och möts av personer som vördnadsfullt och hjärtligt hälsar dig välkommen tillbaka till denna plats vilken du besökt otaliga gånger under din uppväxt. Scener som dessa får mig att slita mitt hår i förtvivlan.

Variationen ligger i hur det ”känns”…

Ghost of Tsushima har inför releasen beskrivits som unikt och nyskapande. Utöver att spelet utspelar sig i det feodala japan och ingående är influerat av japansk kultur så har det också valt att ta nya grepp kring open world-formulan – i vart fall enligt utvecklaren.

”I Ghost of Tsushima finns inga markörer – utan här låter vi världen visa vägen” – sade utvecklaren i en utvecklardagbok inför releasen. Jag hånskrattar. Att byta ut markörer (inte för att de inte finns – de dyker upp så snart du börjar irra) mot djur och vindar att följa förändrar inte spelupplägget – det är bara ytterligare en variant av samma sak.

”Men det känns annorlunda” hör jag någon invända. Ja, det gör det. Det känns irriterande att försöka se den förbannade gyllene fågeln med den hysteriskt snäva kameravinkeln. Det känns också irriterande att följa räven som buggar fast i marken och att följa vinden som blåser på beställning (genom ett svep på touchpaden). Ghost of Tsushima gör samma sak som alla andra spel med denna formula även om utvecklaren försöker stöpa mer av samma sak i en annan form.

Ghost of Tsushima driver mig närmare galenskapen…

Om definitionen av galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig olika resultat så är det tydligt att jag själv allt mer dras i riktningen av att bli en galning. Jag köper nämligen gång på gång Sonys storspel trots att de bara är mer av samma sak och gång på gång blir jag besviken över att jag inte serveras något annat.

Ghost of Tsushima är denna generations svanesång. Det är också ett tydligt märke över generationen en generation som präglats av en uppsjö av till 90% likadana spel som utspelar sig i öppna världar. Om inte Sony och Ubisoft väljer att frivilligt förändra sig inför nästa generation är det hög tid att vi spelare slutar upprepa galenskapen att fortsätta köpa spelen – för hur ska vi annars någonsin uppnå förändring?

Betyget då? Ghost of Tsushima är inte ett dåligt spel – det är bara så hopplöst enformigt, upprepande och generiskt. Betyget blir därefter och landar på 5/10.

Kategorier
Ledare

Svensk exceptionalism – hur den som tror att den är en övermänniska hanterar en pandemi!

Mitt i coronakrisen gör sig den svenska exceptionalismen och värdenihilismen mer påmind än någonsin. Obefintlig beredskap, svaga strukturer i offentlig förvaltning och en politisk opposition som mest liknar en död säl spelar ingen roll. För Sverige är, och har alltid varit, ett land av övermänniskor. Ett folk så moraliskt högstående och välutvecklad att varje annat land framstår som underutvecklat och degenererat – eller det är i alla fall den bild som sittande regering tillsammans med myndighetssfären och etablerad media försöker förmedla. I veckans krönika tar jag därför ett helhetsgrepp om den svenska exceptionalismen och förklarar hur skev svenskens självbild egentligen är.

Sverige är en moralisk supermakt. Utropen därom började först med den Socialdemokratiska regeringen som tog makten 2014 men tendenserna därtill hittar vi längre tillbaka i tiden än så. Redan under efterkrigstiden la Sverige ann en utrikespolitik värdig en moraliskt stormakt. Palme tog varje chans att slå mot amerikanerna under vietnamkriget och under hela hans tid som socialdemokratisk partiledare tog rörelsen varje chans att stötta diktarurer och terrorgrupper och med den sittande regeringen fick Sverige för första gången en feministisk utrikespolitik.

Vad definierar då den feministiska utrikespolitiken. Jo. Genuscertifieringar, tvingande jämställdshetöverväganden i folkhälsoarbetet och inom försvarsmakten samt mångfaldsintegrering i varje statlig myndighet. Därtill ingår också att klä samtliga kvinnliga medlemmar i regeringsdelegationen i hijab när de besöker Iran, att inte ta i hand med män från Iran när de besöker Sverige, att kasta pengar på islamistiska rörelser som muslimska brödrarskapet och att ge massiva bidrag till terrorgruppen Hamas som försöker sätta mellanösterns enda demokrati Israel i lågor. Visst låter det feministiskt. Visst är vi en moralisk stormakt?

Där står den världens första feministiska regering…

Det vore enkelt att tänka att den feministiska regering som underkastar sig patriarkala strukturer och iklär sig hijab vid statsbesöket i Iran inte är särskilt feministisk. Inte med svensk logik. Hela iden om att Sverige är en moralisk stormakt bygger nämligen på dubbeltänk. I Orwells 1984 använder statsmakten, kallad storebror, sig av så kallat dubbeltänk. Dubbeltänket går ut på att hålla två helt motstående trosatser för sanna samtidigt. ”Krig är fred och slaveri är frihet”.

I Sverige visar sig dubbeltänket starkast ifråga om svenskens syn på alla människors lika värde. ”Alla människor är lika mycket värda men svensken är fullständigt överlägsen alla andra människor och måste därför ta hand om alla andra”. ”Alla kulturer är lika bra men den svenska kulturen står över alla andra varför alla andra vill bli just svenskar”. ”Alla människor är lika bra på X, Y och Z men svenskar är alltid bäst på allt varför alla egentligen vill leva här”. Det går att fortsätta i all oändlighet andemeningen är dock densamma i varje exempel. Alla människor, alla kulturer och alla värderingar är likvärdiga – men de är samtidigt fullständigt underlägsna de svenska värderingarna, kulturen och därmed också svenskarna som kollektiv.

Mustafa Panshiris och Jens Ganmans ”Det lilla landet som kunde” resonerar tänkvärt kring de låga förväntningarnas rasism vilka också är ett utfall av den svenska exceptionalismen.

Detta synsätt är troligen en följd av att svensken under största del av historien levt frånskild från omvärlden högt upp i norden i återtuseenden och därför har en av världens mest homogena befolkningar (även om Sverige under de senaste 20 åren snabbt förändrats demografiskt). Svenskar är närmast olidligt lika och trots regionala och lokala skillnader ligger den snällism präglade kulturen som en våt filt över hela det svenska samhället. Svensken vet att den är unik och exceptionell – den bara vet det – och det gör den också mycket mottaglig för intersektionalistiska tankegångar.

Intersektionalismen bygger på föreställning att det överallt i samhället finns allmänrådande makstrukturer som missgynnar somliga och gynnar andra. Kvinnor, HBTQ-personer och människor med någon form av utländsk bakgrund är alltid strukturellt missgynnade och därmed offer medan de vita männen är privilligerade och därmed förtryckare. Delar av denna ideologi och föreställningsvärld passar som handen i handsken med den svenska exceptionalismen. Den gör det nämligen möjligt att ständigt betrakta alla som inte är svenskar eller har svensk bakgrund som offer – vilket svensken ändå alltid gör.

F!:s mest prioriterade fråga under krisen är som synes den vanliga. Nämligen att gynna ”utsatta” grupper. Varför de är särskilt utsatta just nu? För att de alltid är det. Hela ideologin bygger nämligen på den premissen.

Den svenska exceptionalismen och värdenihilismen gör sig ständigt påmind. Inte minst i den pågående Coronakrisen. Sverige valde som ett av tre länder redan i inledningsskedet av Corona-krisen att försöka begränsa smittspridningen snarare än att försöka stoppa densamma. När människor återvände efter sportloven från svårt drabbade områden som Iran och Italien sattes ingen i karantän – inte heller testades någon. Det fans nämligen ingen risk för smittspridning i Sverige enligt den svenska folkhälsogurun Anders Tegnell. Underlagen för denna övertro till betydelsen av Svensk jord – den svenska exceptionalismen såklart. Och så har det fortsatt.

Storbritannien valde efter en prognos från Imperial College att byta strategi. Tanken på långsam och kontrollerad spridning och en tilltro till möjligheten att bygga folkimmunitet byttes på grundval av att det prognostiserade antalet döda skulle uppgå till hundratusentals mot försök att stoppa smittspridningen genom lock downs och andra hårda restriktioner. En tid därefter bytte också det andra landet som valt samma väg som Sverige – nämligen Vitryssland – strategi. Svensken stod nu, precis som den så gärna önskar, ensam kvar.

På grundval av sin trofasthet har svensken fått utstå en del kritik i internationell media. Bland annat har en tysk ”mystisk” journalist ställt kritiska frågor (hur han ens vågar) vid Folkhälsomyndighetens (FHM) pressträffar och därtill har den evigt onde Trump ifrågasatt Sveriges agerande. Som alltid leder dock varje kritisk fråga till än hårdare trofasthet. Från såväl svensk media som diverse experter har vi fått höra att Sveriges väg är den rätta eftersom ”… alla andra har fel!”. Vänta – kan det vara ytterligare ett tecken på svensk exceptionalism?

När dödstalen sedan började stiga fick vi förutom att ”peaken nu är nådd” också höra hur de höga dödstalen troligen beror på att ”Dödsfall i coronaviruset mäts på olika sätt i olika länder men ingen kan mäta så exakt som Sverige”. Det är alltså inte fler som dör här än i Norge, Finland eller Danmark vi är bara mycket bättre på att mäta. Att fler dör per capita, lugnt det kan förklaras på samma sätt. ”Det är svårt att tänka sig att man kan bli bättre på att hitta fallen än vad vi är i Sverige”.

När strategin gång på gång motbevisas rycker FHM och media enkom på axlarna och fortsätter trycka ut mer av samma smörja. Sverige följer i antalet dödsfall per capita nästan exakt Italiens kurva, smittan finns på äldreboende och har spridits dit av personal som saknar skyddskläder, i Sverige diagnostiseras inte de som dör på äldreboenden och i Stockholm (samt i Örebro) sprids smittan obehindrat på fulla uteserveringar och klubbar allt medan staten tittar på, vad en kan förmoda, förnöjt.

FHM har i sina prognoser utgått från att långt fler är smittade än vad vi vet, vilket är logiskt eftersom att vi slutade testa brett redan efter någon vecka efter utbrottet, och att vi därför kommer allt närmare folkimmunitet. Tesen skulle bevisas genom testning av ett representativt urval av Stockholms befolkning (1000 personer). Resultatet blev dock rejält nedslående då enbart 2.5% av de testade bar på Corona (hur många som var immuna är dock fortsatt oklart). Ropen skulle dock skalla. Mantrat upprepades: Sverige behöver inte restriktioner för vi är ett moraliskt högstående och konformt folk som ändå tar ansvar. Också denna tes skulle dock komma på skam.

På torsdages presskonferens tackade inriskeminister Mikael Damberg alla de som valt att ställ in sina påskresor och konstaterade att svenskarna minsann tog ansvar. När en icke namngiven DN-journalist undrade om detta inte helt motbevisades av de massiva köerna ut från Stockholm i både södergående och norrgående riktning konstaterade Damberg bara att de flesta minsann tog ansvar och att hans uppmaning minsann satte press på övriga att göra likadant. Svensk exceptionalism återigen.

Under samma presskonferens meddelade FHM att deras rekommendationer, som enligt deras egen utsago inte är rekommendationer utan typ regler, inte följdes så väl som de önskade av restauranger och barer varför de nu skulle bedriva tillsyn. Märkväl att det är företagarna som inte följer rekommendationerna inte människorna som trots rekommendationerna går på klubb eller bar. Att rekommendationerna inte följs särskilt väl är dock knappast konstigt då de är i det närmaste obegripliga. FHM är nämligen mästare på just dubbeltänk.

Ett par dagar tidigare uppdaterade FHM sina rekommendationer ifråga om idrottsutövning. De uppdaterade rekommendationerna innebar förutom förbudet att samla fler än 49 personer till en sammankomst att resor skulle begränsas att all idrottsutövning skulle ske utifrån riktlinjen om att människor inte får befinna sig närmare varandra än 1.5 meter och att avståndet tydligt skulle märkas upp så att riktlinjerna kunde följas. Med anledning av rekommendationerna gick Svenska fotbollsförbundet ut med att samtliga matcher och cuper skulle ställas in på grund av rekommendationerna. Sakta i backarna tänkte FHM:s Anders Tegnell som snabbt gick ut och sa att SvFF ”Nog övertolkat rekommendationerna” vartefter han upprepade desamma. Mångtydigt – absolut. Ett klassiskt fall av dubbeltänk – i allra högsta grad.

Det är utifrån FHM:s riktlinjer omöjligt att spela fotboll, jag menar bara själva grundpremissen innebär att cirka 50 människor måste samlas, det är också omöjligt att hålla klubbar och barer öppna – men trots det stänger FHM och regeringen inte igen verksamheterna varför människor fortsätter besöka de. Svensken är extremt konform – men alla behärskar inte dubbeltänk lika bra som myndighetssfären varför de omöjligen kan förstå att en uppmaning att fortsätta idrotta i verkligheten betyder spela inte fotboll eller att en öppen krog ändå inte får besökas.

SVT:s lokalredaktion i Örebro publicerade under fredagen en artikel om hur öde Örebros centrum nu var under corona-krisen. Beviset för deras tes var drönarbilder tagna vid 11-tiden på fredagsförmiddagen. Problemet med tesen är dock att uteserveringarna var fulla redan runt 14-tiden på fredagen. Bilderna ovan tog en av mina hantlangare runt 11-tiden samma kväll. Här råder allt annat än social distansering. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/se-orebros-tomma-centrum-fran-ovan

Det ovanstående passar dock inte i regeringens, myndigheternas och medias narrativ. Sverige är exceptionellt här tar alla ansvar av sig själva och här behövs inga förbud och inga restriktioner. Sveriges väg är den demokratiska och frihetliga vägen påstår Aftonbladet medan regeringen skaffar sig bemyndigande att delvis styra landet genom dekret. Den fria debatten kring hantering försöker Anders Lindberg tysta genom att be alla som inte är ”experter” (och alla som vanligtvis är experter men inte jobbar på FHM) att ”… hålla käften”. Svensk exceptionalism och värdenihilism återigen.

I Kvartals fredajsintervju från den 27 mars intervjuades den taiwanesiska doktorn Daniel Liao. Daniel Liao förklarade hur Taiwan genom Sars och Mers lärt sig hur en analkande pandemi ska hanteras. Han förklarade att smittspridningen genast måste stoppas, masstester måste utföras och varje smittad ska isoleras och hållas i karantän. Strategin har varit lyckad i Taiwan där något större utbrott aldrig skett av det senaste coronaviruset. När Liao får möjlighet att kommentera Sveriges strategi är han dock återhållsam. ”I Sverige kommer ni också lära er hur pandemier ska hanteras – men alla länder har olika kulturer som gör det mer eller mindre möjligt att vidta vissa åtgärder”. Hårdare än så vill han inte kritisera Sverige utan vid varje annan fråga hänvisar han till den svenska kulturen. Liao har förstått något frågeställaren inte har förstått – nämligen att svensken ser sig som exceptionell och att denne därför inte kan eller bör kritiseras – det leder nämligen ändå inte till någonting annat än att svenskens självbild stärks.

Hur fanken blev det såhär? Orsakerna därtill är tre. 1. Vi svenskar ser oss som exceptionella. Vår väg är därför alltid rätt väg och om någon kritiserar den blir vi därmed bara mer säkra på att den är just rätt. 2. Svensk kultur är starkt värdenihilistisk – här finns inga allmänrådande ideal och ingen naturrätt – vi ser därför inget värde i individer bara i kollektiv. Att äldre människor dör spelar mindre roll för follkhälsan i stort och bör därmed knappt beaktas. 3. Sverige saknar helt beredskap varför ingen annan väg ens är möjlig att ta. Här finns ingen med mandat (tills regeringen fick sitt dekret) att stänga ned samhället, ingen kapacitet att testa och ingen skyddsutrustning för de som arbetar på äldreboenden så att smittan kan stoppas.

Friedrich Nietzsche skrev om övermänniskan. Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde, som övervinner sitt öde, som ensam är ansvarig för sitt öde – utan några gudar. Hon erkänner inga andra värden än det hon själv funnit värdefullt, och inga andra lagar, än de hon själv skapat åt sig. Hennes sanning är hennes egen sanning, och kan inte vara någon annans sanning. De omständigheter som skapat henne, och det öde hon skapat åt sig, kommer ständigt att skapa henne åter; ”Den eviga återkomsten.”.

Svensken och svenskens statsideologi socialismen erkänner inga högre värden, lyder inte under någon annan lag än den denne själv stiftat och känner ingen annan sanning än sin egen. Svensken tror sig vara övermänniskan. En sådan övertygelse är självbekräftande. Varje uns av kritik från omvärlden bekräftar bara svenskens överlägsenhet. Svensken känner inga andra lagar än de hon skapat åt sig själv och inga andra värden än de hon själv funnit värdefulla. Sverige är därför en moralisk stormakt oaktat hur många som dör i pandemin. Det är svensk excpetionalism i ett nötskal. Det är såhär den som tror att den är en övermänniska hanterar en pandemi.

Kategorier
Ledare

Det är dags för handeln att handla eller dö coronadöden!

De senaste åren har medierna frekvent skrivit om den så kallade butiksdöden. Dvs. hur diverse fysiska butiker dör på näthandelns altare. Stora butikskedjor så som Expert, BR-leksaker och nu senast Teknikmagasinet har alla strukit med. Många av företagen pekar på det höga kostnadsläget ifråga om lokalhyror som en källa till varför verksamheterna inte går runt. I och med coronapandemin har detaljhandelsbranschen dock fått en helt ny fiende och det är nu dags att fastighetsägarna handlar för annars kommer de alla att dö coronadöden.

Vem vill driva en butik som ingen besökar – eller änn mer relevant – vem har råd att driva en butik som ingen handlar i?

Svensken har de senaste veckorna fått lära sig ett nytt begrepp. Social distansiering. För de som är som mig är det knappast ingen nyhet att en gör bäst i att hålla sig undan folk – men för mången annan är tanken på att minimera sina sociala interaktioner ny. Ja, kanske helt ny till och med.

Den sociala distanseringen får konsekvenser. Allt färe tar bilen och åker ut till stadens köpcentrum, som här i Örebro råkar vara köpcentrumet Marieberg, varför köpcentrum efter köpcentrum nu gapar tomt på folk. Inget folk ingen kommers och inom kort riskerar därför flertalet av våra köpcentrum att också gapa tomma på butiker.

Min särbo råkar arbeta som butikschef inom detaljhandeln och till och med just på köpcentrumet Marieberg. Han vittnar själv om hur ”ingen kommer och handlar”. Kommersen är slut, död och finito. Eller ja. Inte helt död, en och en annan dyker fortsatt upp under dagarna, men besökarna är långt färre än en vanlig grådassig måndag.

Utan att gå in på siffrorna bakom så är det tydligt att deras butik – såväl som alla andra – behöver ta till drastiska åtgärder för att minska sina kostnader. Den första och största är såklart att dra ner på personalen. Så långt så gott. Varje företagare bör se om sitt eget hus och få ned kostnadsläget i en situation som denna – annars finns företaget inte kvar imorgon och kan då heller inte återanställa någon personal.

Det finns dock ett problem som företagarna inte ensamma kan rå sig på. Det höga kostnadsläget för lokalhyrorna.

Fastighetsägarna och deras närmast krampaktiga upprätthållande av de höga hyrorna…

Butiksdöden är sedan tidigare ett faktum och långt fler butikskedjor än som hittills slagit igen har rejäla problem. HM brottas med sin lönsamhet, Digital Inn är under rekonstruktion och MQ omformas i ett sista desperat dödsryck till MarQet.

Förutom konkurrensen från näthandeln, vilkens priser de fysiska butikerna inte kan matcha då de måste ha personal, pressas butikerna av det höga kostnadsläget. Teknikmagasinet försattes för en tid sedan i konkurs och uppgav att alltjämt stigande hyror (som inte kan omförhandlas) som en av orsakerna.

Köpcentren och andra fastighetsägare skriver ofta mycket långa hyresavtal. Dagens hyresavtal är således skrivna i en annan tid än den vi idag står i. Trots det omförhandlas inte hyrorna, inte ens när butikerna står vid dödens rand.

Fastighetsägarna verkar resonera som så att om en får sin hyra sänkt måste alla andra få det och då minskar lönsamheten för fastighetsägaren. Det är visserligen korrekt men nu om någon gång, när de stirrar döden i vitögat, så måste fastighetsägarna börja tänka om.

Vem vill, eller kan, driva butik eller restaurang i ett tomt köpcentrum?

Mariebergs köpcentrum i Örebro ägs sedan 2002 av Steen & Strøm AB. Inriktningen har varit solklar. Lokalerna har renoverats, köpcentrumet har expanderat och hyrorna har höjts i en rasande takt. Det kan det köpcentrum som drar 4.1 miljoner besökare om året göra. Men butikerna är en förutsättning för att ett köpcentrum överhuvudtaget ska få besökare.

Nyckeln till Mariebergs framgång har varit att utbudet utökats och att fler och fler besökare därför lockats att åka dit. Fler besökare genererar större möjligheter att bedriva fik, restauranger eller snabbmatsställen.

I och med Coronavirusets framfart stoppas den utvecklingen. Marieberg har nu ett besökarantal nära noll och inget erbjudande i världen verkar kunna locka kunderna att strömma till i massor. Hyrorna håller de dock fast vid – oaktat bristen på kommers.

Ledningen för köpcentret har visserligen beslutat att butikerna nu får hålla öppet och stänga hur de vill. De är så att säga inte längre bundna av köpcentrets öppetider. Men det är på intet sätt tillräckligt.

Den som vet hur hyressättningen ser ut, utan att avslöja siffror jag inte kan eller får avslöja, vet att butikerna kan göra sig av med samtlig personal i tider som dessa utan att kunna pressa ned kostnaderna tillräckligt för att inte göra brakförluster.

Missförstå mig rätt, butikerna bör säga upp folk men det måste med anledning av det ovanstående till ytterligare åtgärder. Åtgärder som bara fastighetsägarna kan vidta. Som fastighetsägare finns det bara en lösning på problematiken, om en inte vill att närmast samtliga butiker ska ha bommat igen för gott när krisen är över (vilket kommer tvinga ner hyrorna till nästan noll för att få in nya butiker) måste hyrorna nu reduceras kraftigt.

Om jag vore VD för Marieberg hade jag under överskådlig tid satt ner hyran till närmast noll – samtidigt som jag permitterat eller sagt upp egen personal som sköter exempelvis städning och fastighetsskötsel till minimala nivåer så att det mest basala kan upprätthållas till minsta möjliga kostnad. Utan sådana drastiska och drakoniska åtgärder riskerar det nämligen att inte finnas några butiker kvar när pandemin är över.

Så det är dags nu för handeln att handla eller dö coronadöden. För vad är egentligen bäst, att under en kort tid kunna upprätthålla hyrorna men på sikt stå med tomma köpcentrum eller rädda det som räddas kan tillsammans med företagarna som driver butiker där idag. Jag vet vad jag hade gjort. Fastighetsägarna å andra sidan verkar mer intresserade av att dö Coronadöden.

Ett folktomt Marierberg såhär i coronatider. Bildtack till NA.se
Kategorier
Ledare

Corona – De unga vuxna som med sin nonchalans och egocentrism riskerar att ha ihjäl våra äldre.

Coronakrisen är här på allvar. Antalet smittade i Sverige är nu (eller i vart fall alldeles, alldeles snart) fyrsiffrigt. Hockeymatcher ställs in, mötesfriheten begränsas och våra nordiska grannar stänger såväl gränser som skolor. Mitt i allt detta står de där. De unga, naiva, ”vuxna” med ett glas rose i handen redo för ännu en lördagskväll på stan. Tätt intill varandra, gärna ansikte mot ansikte, dansar de natten lång. När krogen väl stänger vid 02.00 är kvällen i deras värld ännu ung varför de sluter upp med några tillfälliga vänner för att låta kvällen fortsätta bakom lyckta dörrar. Unga, njaee inte alla. Naiva, ja i allra högsta grad… Dessa självupptagna festprissar kan mycket väl bli de äldres bödlar. Det är därför dags för dem att vakna.

Det ringer i partnerns telefon. Min partner svarar. ”Hörru, vad ska du göra innan festen ikväll?” ljuder en av hans lika festgalna vänner. En kort konversation tar plats i vilken de båda diskuterar var de bäst tar några glas innan de tar steget ut i natten. Så långt allt trevligt förutom att den andre, inringaren, hostar betänkligt. ”Är du sjuk?” frågar jag (fast jag redan vet svaret). ”Hahha, ja. Jag hostar för glatta livet. Corona du vet” Skrattar han fram. Jag skrattar inte.

Coronaviruset är en pandemi. En pandemi av en omfattning vi inte sett sedan spanska sjukan som härjade Europa under 1900-talets början. Ingen nu levande person har alltså upplevt något liknande och i det fredsskadade landet Sverige saknas det erfarenheter av verkliga kriser så långt som en fem till sex generationer tillbaka. Det gör något med människor. De blir naiva – ja närmast korkade.

Spanska sjukan krävde under en period av två år mellan 50 och 100 miljoner människors liv. Inget talar för att Corona-utbrottet ska bli lika allvarligt (dels är dödligheten lägre och dels vidtas åtgärder för att minska smittspridningen), men i USA räknar myndigheterna med att dödsiffran – i det bästa scenariot – ändå kommer uppgå till cirka 400 000 människor. I det värsta scenariot väntar de sig miljoner döda. Omsatt till Sverige skulle dödstalen med ett sådant scenario uppgå till i vart fall ett par hundra tusen döda. Ett par hundra tusen döda, i ett land med blott 10 miljoner invånare.

I den första fasen av smittspridningen krävs insatser som lokaliserar smittbärare och isolerar dessa. All kraft bör då läggas på att minska spridningen. I Sverige agerade vi i denna fas mycket sent men också mycket klent. Den svenska regeringen säkerställde inte isolering av de som kom från riskområden, gjorde det heller inte obligatoriskt för de att genomgå provtagning och de vägrade hålla dessa människors barn borta från de allmänna skolorna. Resultatet blev att vi fick så kallade allmän smittspridning.

När ett land nått allmän smittspridning sprids smittan i samhället oberoende av de utländska influenserna. Dvs. det är inte längre möjligt att spåra smittan. I en sådan fas behöver staten och det allmännas resurser tas bort från smittspårningen och istället läggas på att säkerställa att tempot i utbrottet hålls ned så att de i riskgrupperna som kräver intensivvård med respiratorer (cirka 20% av de drabbade) kan säkerställas god vård när de behöver den.

Om det allmänna misslyckas med att begränsan smittspridningen riskerar situationen att urarta likt hur den gjort i Italien. I Sverige har vi ett visst antal intensivvårdplatser och ett visst antal respiratorer. I enlighet med bilden nedan är siffran över antalet sådana vårdplatser idag cirka 600 stycken. 600 personer kan alltså samtidigt genomgå sådan intensivvård som 20% av de Coronadrabbade behöver. Den 601 första patienten kan alltså inte behandlas och kommer därmed mest troligt att dö.

Dessa respiratorer är ju dock inte tillgängliga överallt samtidigt utan finns i olika regioner runt om i vårt avlånga land. En region kan alltså nå sin maxkapacitet långt tidigare än efter 600 fall. Det finns tecken på att region Stockholm i vissa avseenden snart kommer att nå densamma. Oaktat antalet vårdplatser i varje region så är följande sant. När vården inte längre har tillgängliga respiratorer och intensivvårdsplatser så kommer vården tvingas välja mellan patienter och människor som inte kan få vård kommer att dö.

Exakt detta händer just i detta nu i Italien. Vårdinrättningarna är fulla, kapaciteten för intensivvård med andningshjälp är nådd och på grund av det så dör människor. Det finns därför nu bara en enda sak att göra, att sakta ned förloppet och se till att antalet smittade som kräver vård hålls på en nivå (över tid) som sjukvården klarar av att vårda. Det är därför just vad Folkhälsomyndigheten och Regeringen (om än relativt klent) försöker göra när de stänger ned evenemang, folksamlingar och offentliga tillställningar.

Det är också det Folkhälsomyndigheten och Regeringen försöker göra när de ber dig med symptom att stanna hemma (oaktat att de inte längre kan testa dig), när de ber dig tvätta händerna, när de ber dig att inte besöka dina äldre och när de ber dig att iakta försiktigheten i möten med andra. Unga drabbas lika lätt som äldre av Corona-viruset men kräver generellt mindre, eller ingen vård. Unga smittar dock lika mycket som äldre och måste därför ta sitt förbannade ansvar för att minska smittspridningen.

Det hela är egentligen rätt enkelt. Sjukvårdens kapacitet är relativt statiskt. Vi behöver därför se till att antalet Corona-smittade som behöver intensivvård över tid inte uppgår till ett högre antal än antalet vårdplatser…

Ikväll tänker jag därför på alla de unga som står där på dansgolvet på krogen. Är det värt det? Är ett krogbesök värt ytterligare smittspridning som riskerar hundratusentals människors liv. Är din krogkväll och efterföljande dagen efter-jobb i något serviceyrke mer värt än faster Agdas ,som du på jobbet smittar ned, liv.

Ungdomar och unga vuxna har ofta en förkärlek för att vara alarmister. Vilket visats inte minst med den rådande klimathysterin. De ljuder gärna som larm över hur de vuxna berövat de deras framtid – och tror på allvar alltså att klimatet håller på att haverera. Åtgärderna de kräver är ofta drakoniska ”ingen ska få köra bil”. Samma unga vuxna som vanligtvis ljuder som mistlarm står nu alltså i kön till krogen som små tickande bomber. Att kräva att andra ska ta ansvar är lätt – att ta eget ansvar för sitt eget och andras liv är desto svårare. Ta nu ert förbannade ansvar för våra äldre, för de i riskgrupper och stanna hemma. Inte för alltid, men tills ett vaccin finns på plats och tills den mest akuta perioden är över. Det är dags även för våra unga vuxna, och våra festprissar, att växa upp och bli vuxna.

I kriser behöver vi visa solidaritet (trots att jag hatar ordet) och ta hand om varandra. Ibland är att inte besöka andra som befinner sig i riskgrupper just det. Tänk på att: distansiera dig från alla onödiga sociala kontanter, tvätta händerna, stanna hemma om du har minsta symptom och besök framför allt inte äldre eller människor i riskgrupper i onödan. Håll kontakten med nära och kära via telefon och digitala lösningar och hjälp gärna en granne eller bekant som befinner sig i en riskgrupp med exempelvis handling så att de inte själva behöva utsätta sig för risk. Att vara människa är att respektera och värna om andra – det är dags att även ni gör det nu.

Vad som inte händer om vi alla tar vårt ansvar kan bara framtiden utvisa. Kanske klarar vi oss mirakulöst nog ändå. Kanske kommer ett vaccin redan nästa vecka. Mest troligt inte dock. Om du som står där i kön till krogen inte omedelbart gör andra prioriteringar riskerar du att få smittan och framför allt att sedan smitta andra. För varje smittad person förlängs pandemins varaktighet och för varje smittad person ökar risken för att människor ska dö. Ta därför ditt ansvar och stanna hemma.

Kategorier
Ledare

Politik – Lars Ohly och Jessica Stegrud, två goda exempel på varför public service bör läggas ned snarare än reformeras!

I veckan har frågan om SD:s inkallning av representanter för public service-bolagen till riksdagen stått högt på agendan. Från såväl höger som vänster kritiseras SD för att vilja kidnappa de statliga och oberoende medierna. I veckans krönika går jag därför igenom varför statliga medier aldrig kan vara oberoende och varför kollektivister bara verkar gilla tanken på maktdelning sålänge makten tjänar deras egna syften.

Vad har Montesquieu, John Locke och amerikas grundande fäder gemensamt. De trodde alla på principen om maktdelning. Att makten, även i en demokrati, måste delas mellan olika grenar av styrelseskicket så som domstolarna, statschefen, regeringen och församlingen av folkvalda för att inte demokratin ska utvecklas till en stat där majoriteten förtrycker minoriteter.

Sverige är på grund av Socialdemokratin, eller i vart fall med dess goda minne, inte en stat som präglas av maktdelningsprincipen. Istället präglas den svenska staten av tron på folksuveräniteten – vilket också återspeglas i vår grundlag där det står att ”All offentligt makt i Sverige utgår från folket”. All offentlig makt. Smaka på den. Vidare står det i regeringsformen att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”. All offentlig makt utgår alltså från de folkvalda företrädarna – nämligen våra riksdagsmän.

Om du vill läsa mer om varför Sverige är något av en demokratur kan du klicka på länken nedan. https://allthetimespentgaming.com/2020/02/15/varfor-sverige-ar-nagot-av-en-demokratur-del-1/

Visst har domstolarna i senare års grundlagsredivideringar kommit att åtnjuta mer självständighet och ett större utrymme för att pröva en lags laglighet, men med en så svag konstitution som den svenska är Högsta Domstolen (och övriga domstolar) fortsatt gravt handikappad i förhållande till sina amerikanska diton.

I ett land som i närmast unik (det är något av ett skandinaviskt drag) omfattning fullständigt omfamnar principen om folksuveränitet skriker alltså nu vänstern (vilka ligger bakom den svaga konstitutionen och den låga graden av maktdelning) högt om hur viktigt det är med separation mellan staten och public service-bolagen och att den svenska förvaltningen faktiskt ska vara opolitisk.

Det är i sig inget nytt, utan det händer varje gång borgerligheten kritiserar myndighetssfären, men det vore klädsamt om vänstern då också även när kritiken mot de politiserade myndigheterna inte står som spön i backen lyfte fram vikten av maktdelning och stärkte statsförvaltningens oberoende.

”Men public service är oberoende!” skriker vänstern.

Att tre statliga mediebolag som varje år åtnjuter 8.5 miljard i skattepengar för att driva sin verksamhet skulle vara oberoende är ett närmast parodiskt uttalande. ”Men sändningstillstånden är nu längre och garanterar finansiering under fem år oavsett riksdag eller regering”. Fem år är knappast en särskilt lång tid och efter fem år kan det statliga mediebolaget således ändå få känna på smockan det innebär att ha gjort sig ovän med makten.

”Men public service är i alla fall opartiska!” kontrar den radikale.

Ingen är eller kan vara helt opartisk. Ingen människa är fri från bias. Ingen redaktion kan därför heller vara fri från bias. Public service kan därför inte vara opartiskt. Inget mediebolag kan.

För public service-bolagen förefaller opartiskhet betyda att programledarna inte uttryckligen tar ställning för eller emot en viss åsikt. Så må vara fallet. Men programledarnas och redaktionens åsikter kommer ändå alltid att lysa igenom i frågorna de ställer, vinklingarna på reportagen eller i vilka gäster de bjuder in.

Att public service-bolagen inte öppet redovisar sin redaktions eller sina programledares bias gör det hela än farligare. De anspelar på att vara den ljusa kraften, godheten och opartiskheten – när det i själva verket är omöjligt. Resultatet blir en form av hjärntvättning där tittarna tror att public service endast levererar fakta – men där de i själva verket (och egenuttalat) är agendasättande.

I veckans avsnitt av Veckopanelen i Kvartal ställdes Lars Ohly mot SD:s Jessica Stegrud i ämnet public service. Ohly hävdade då bestämt att SD försökte rucka på grundläggande demokratiska principer genom att försöka påverka public service-bolagen politiskt genom att kalla de till kulturutskottet. Ett sådant agerande kunde enligt Ohly också leda till en lägre grad av opartiskhet på sikt.

Jessica Stegrud kontrade, i ett för hennes del ovanligt förvirrat resonemang, med att public service-bolagen idag inte kan redovisa huruvida de är opartiska eller inte och att utfrågningen i kulturutskottet skulle handla om just det. Stegrud drog därefter upp en rad exempel på när public service-bolagen inte agerat opartiskt varpå Ohly kontrade med argument för motsatsen.

Ohly framhöll särskilt hur uppdrag granskning under hela hans partiledarperiod närmast bedrivit häxjakt på honom – vilket enligt honom om något borde vara ett bevis på SVT:s opartiskhet. Ohly har dock fel. Reportagen bevisar bara motsatsen.

För att någon ska besvära sig med att bedriva häxjakt på Lars Ohly för att han ursäktat diktaturer som Castros Cuba och gråtit när berlinmuren föll så krävs det att någon inom redaktionen (i detta fallet Janne Josefsson) tycker att ett sådant förhållningssätt till dessa företeelser är fel. Dvs. ett uttryck för någons bias och därmed också allt annat än opartiskhet.

Orsaken är densamma till alla granskningar som uteblir. Dvs. att redaktionen är överrens om att politiken i den delen är god och därför inte behöver granskas. Janne Josefsson har också själv bekräftat detta genom att beskriva hur redaktionen blev helt förskräckt när han ville granska vänsterns våld. Jag parafraserar ”Men de är ju våra bundsförvanter.”.

Public service-bolagen är likt alla mediehus en produkt av sina anställda. De anställdas bias blir till redaktionsbias som blir till ett övergripande bias. Skillnaden mellan public service-bolagen och andra mediehus är att de inte öppet redovisar sin bias – vilket i sig är betydligt mer farligt.

När jag lyssnar till Ben Shapiro eller skålar till Champagne med Henrik så vet jag var de står politiskt. De påtalar i sina intervjuer att orsaken till att de ställer frågor på ett visst vis är deras egen bias. Som tittare kan jag därmed själv pröva resonemangen och frågorna mot mina egna årsikter och värderingar. Med SVT blir ett sådant förhållningssätt närmast omöjligt – eftersom att SVT enligt egen utsago agerar helt opartiskt.

Den stora anledningen till att vänstern för närvarande är nöjd med hur public service fungerar, och agerar, är för att public service-bolagen idag är fyllda till bredden av nutidens gal-liberaler och gal-vänstermänniskor. De som den nya vänstern anser som goda.

Public service-bolagen driver därför idag också gärna tesen om hur den nya journalistisken faktiskt inte alls är journalistik – och att den till och med hotar yttrandefriheten. Public service hänger sig gärna åt att förlöjliga Joakim Lamotte – om än inte avsiktligt utan bara för att det blir så om hela redaktionen är överrens om att Lamotte är en pajas som borde tystas.

Ohly har rätt om att SD vill tvinga public service-bolagen in i en annan, och för de mer passande politiskt riktning, men det skulle vilken kollektivist och påhejare av folksuveränitetsprincipen som helst vilja – även Ohly. De tror ju på majoritetens rätt att med statens hjälp förtrycka och assimilera minoriteter. Åsikts och yttrandefrihet högaktar de endast när de själva är i minoritet.

Ingen, absolut ingen, kan få mig att tro att ett högervridet och samtidendoftande public service inte skulle få vänstern att sparka bakut och skrika om interventioner. Vänstern vill ju för guds skull redan idag tysta de nya fria medierna på högerflanken genom lagstiftning som enligt de själva ”är en garant för yttrandefriheten”.

För så är det. Kollektivister är bara intresserade av maktdelning och oberoende så länge det innebär att medier och myndigheterna springer deras egna ärenden – och just därför är det så oerhört viktigt att den som likt mig är klassiskt liberal inte själv springer i deras fälla och tror att de statligt kontrollerade medierna någonsin kan vara oberoende och opartiska.

Det enda sättet att garantera att vi får en debatt som präglas av öppenhet kring människor och redaktioners bias är om dessa medier tydligt redovisar sina bias. Chimärer så som public service behöver därför inte reformeras utan läggas ned. Då, och först då, kan vi vara helt säkra på att kollektivister så som Jessica Stegrud och Lars Ohly inte med skattemedel och via public service-bolag försöker sätta agendan för den politiska debatten.

Min recension av Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet har delats friskt av författaren Johan Westerholm. Läs recensionen och hitta länkar till var du kan köpa boken på länken nedan. https://allthetimespentgaming.com/2020/02/08/politik-islamismen-i-sverige-recension/
Kategorier
Okategoriserade

Politik – Suhonens relativiseringar och att hoppet är det sista som överger en Socialdemokrat!

I veckan dömdes ett gäng ungdomar för att under en kväll ha närmast olaga frihetsberövat en annan ung man. Under det utdragna förloppet hann ungdomsgänget med att såväl råna som misshandla den unge mannen. Kronan på verket var dock avslutningen där den unge mannen kläddes av naken och en av förövarna urinerade honom i ansiktet. Dessa så kallade förnedringsrånen var ett av veckans ämnen i tidsskriften Kvartals veckopanel till vilken Daniel Suhonen lördagen till ära bjudits in. Suhonen ägnade sig, som vanligt, åt att relativisera ungdomsvåldet och spela ned betydelsen av desamma – allt i tron om att hans trossatser kommer bespara honom våldet. Men vad säger man, hoppet verkar vara det sista som överger en frälst Socialdemokrat.

Låt oss först få alla plattityderna ur vägen. Förnedringsrån av det slag som nämns ovan är närmast (o)mänskligt onda och därmed också fullständigt oaceptabla (som Stefan Löfven hade sagt). Utan att göra anspråk på att kunna komma med hela förklaringen till varför de sker, är det tydligt att förövarna likt Kain (i bibelns historia om Kain och Abel) hänget sig åt kaoset. De finner sina liv vara miserabla, orättvisa och de föraktar alla andra levande. Eller ja inte alla andra.

Förnedringsrånen har en etnisk aspekt. Det handlar ofta, men inte alltid, om invandrade ungdomar (första eller andra generationen) som hänsynslöst, brutalt och med total avsaknad för offrens människovärde ger sig på ungdomar från andra etniska grupper. Det finns i deras tankevärld alltså ett vi och ett dem. De där andra saknar såväl våldskapital som människovärde och i den egna sinnevärlden förefaller de vara roten till all ondska.

Det finns yttre krafter som spär på de här föreställningarna. Den moderna vänstern skriker åt de att deras olyckliga liv är en produkt av den strukturella rasismen, de patriarkala strukturerna och den vita mannens ondska. Den moderna högern utgör representanten för denna ondska och de många islamistiska organisationerna predikar västfientlig propaganda som bekräftar dessa ungdomars egna fördommar. Deras liv är orättvisa, de är förfördelade och den misär de utstår beror på samhället och inte de själva.

Det är just därför som karaktärer som Daniel Suhonen är så farliga. För de spär på de här ungdomarnas förakt för det samhälle de lever i, de berövar dessa ungdomar allt personligt ansvar och lägger hela skulden på samhället. Bekvämt för ungdomarna men knappast konstruktivt för varken samhället eller de själva.

När Suhonen i veckopanelen ska förklara det hänsynslösa våldet och det extremt förnedrande tillvägagångssätet säger han först ”Man ska kalla saker för dess rätta namn, det här är helt oaceptabelt”. Han säger sedan ”Det har en etnisk dimension, för att allt i klassamhället har en etnisk dimension idag…” Han går sedan vidare till att säga ”Men våld hos barn det har alltid funnits…” ”Barn gör saker, barn slår och barn mobbar” ”När vi har ett samhälle med stora klyftor, det föder vissa saker.” När han sedan får chansen att återgå till ämnet säger han ”Man ska aldrig förminska den som kastar grus i någon annans ansikte, men man ska heller inte göra det större än vad det är”.

Det är just här som Daniel Suhonen trampar så in i helsikes snett. Ena sekunden ska våldet inte förminskas, andra sekunden gör han just det. Förnedringsrånen är inga pojkstreck. Det är inte frågan om ungdomsgäng som gör upp (eller ”klaschar” som en annan av panelisterna uttryckte det) utan det är fråga om totalt demoraliserade människor som driver runt och hänsynslöst förnedrar andra människor och berövar de deras människovärde. Ansvaret för deras handlingar ligger på de som individer och inte på samhället.

Ett samhälle som inte kan fördöma våld, utan att samtidigt bortförklara det, kan aldrig på allvar hantera våldet. Det innebär dock inte att förövarna ska berövas sitt människovärde – eller att vi ska skapa ett annat vi och de. Men det är tydligt att våldsmonopolet måste återupprättas – annars riskerar vi att få en situation med merborgargarden och hets mot olika etniska folkgrupper från majoritetssamhället.

Det är svårt att se Suhonens resonemang på något annat sätt än att han fortsatt hoppas att hans väl inövade trossatser på något magiskt sätt ska bespara honom våldet – och i bästa fall få det helt att sluta. Det gör det dock inte.

Det finns en inneboende svaghet i svensk kultur. Det ligger så att säga i vår natur att be om ursäkt för vår existens, tala milt och lågmält och att alltid föra resonemangen kring ”å ena sidan å andra sidan”. Denna svaghet exemplifierar Suhonen exemplariskt. Han bara vägrar vara tydlig, vägrar prata om personligt ansvar och vägrar framstå som hård – för han är i sin egna ögon sinnebilden av godhet. Men det är inte gott att vara svag, vi måste som samhälle vara hårda mot de hårda – varifrån de än kommer.

En sak kan nämligen Suhonen såväl som alla vi andra vara säkra på. När vi ställs öga mot öga med gärningsmän av denna typ så spelar det ingen roll hur dygdigt eller icke dygdigt vi uttryckt oss i Kvartals Veckopanel – förövarna kommer råna, misshandla och förnedra oss oaktat. Men, men – hoppet verkar vara det sista som överger en frälst Socialdemokrat…

Kategorier
Ledare

Den friande domen, Islamismen i Sverige – vad mer behövs för att inse att det är dags att släppa kulturen och civilsamhället fritt?

De senaste veckorna har präglats av debatt kring rättegången mot Ann-Sofie Hermansson och diskussioner kring boksläppet av Johan Westerholms bok Islamismen i Sverige – Muslimska Brödrarskapet. Med detta färskt i minnet ställer jag mig frågan om det inte är dags att inse att politiken måste släppa såväl kulturen som civilsamhället fritt.

Demokrati betyder folkstyre. I den liberala demokratin innebär det inte majoritetens förtryck av minoriteter och ej heller minoritetens förtryck av majoriteten. I mer kollektivistiska styrelseskick kan så dock mycket väl vara fallet.

Majoritetens homogenitet utgör en vägg mot minoriteter och deras olikheter. När minoriteterna växer försöker majoriteten socialisera in dessa minoriteter att anpassas in i majoritetssamhället, genom kultur, utbildning och andra rörelser i civilsamhället. Minoriteter kan dock också kidnappa etablissemanget och nyttja samma verktyg för att socialisera in majoriteten in i den egna gruppens fålla. Båda scenarierna är lika farliga.

En välmående demokrati måste präglas av diversitet men också respekt för de oliktänkande.

Begreppet civilsamhälle kommer från latinets societas civilis och utgörs enligt den engelska sociologen Ernest Gellner av ”den samling av olika icke-statliga institutioner som är starka nog att väga upp staten och som, utan att förhindra staten från att utöva sin roll som upprätthållare av fred och medlare mellan betydande intressen, trots det kan förhindra den från att dominera och atomisera samhället.”.

Sveriges riksdag har definierat begreppet civilsamhälle som …en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen.” Sanningen är dock att det i Sverige knappast finns något civilsamhälle – i vart fall inte i ordets rätta bemärkelse.

Merparten av de så kallade folkrörelserna i Sverige som vuxenutbildningarna, opinionsbildarna, intresseorganisationerna och kulturlivet finansieras med offentliga medel.

Förutom Folkbildningsrådets grandiosa årliga anslag till sådana verksamheter delar Sida ut biståndspengar till sådana organisationer via ramavtal såväl som riktade direkta bidrag. Därutöver spenderar såväl kommuner som regioner årligen åtskilliga miljoner kronor på kulturbidrag och bidrag till diverse intresseorganisationer. Det anordnas filmvisningar, seminarier och politiserad teater – allt bekostas (om vi generaliserar) med offentliga medel.

Det offentliga Sveriges inblandning i såväl kulturlivet som i det övriga civilsamhället blir knappast mer tydlig än vid rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Tjänstemännen i Göteborg stoppade en uppmärksammad filmvisning, något Hermansson uppmuntrade i sin blogg då hon ansåg arrangemanget vara av för tveksam art för att tillåta dess förekomst och finansiering med offentliga medel.

I den efterföljande debatten – där Hermansson kallade de båda initiativtagarna till arrangemanget för bland annat extremister – påpekade Hermansson som motvikt till de rasistanklagelser som kastades på henne att upprorsmakarna knappast hade önskat att Göteborgs stad skulle finansiera ett liknande arrangemang med ett nazistiskt eller fascistiskt innehåll.

Vad Hermansson såväl som övriga debattörer dock missar är att det offentliga på intet sätt alls bör blanda sig i opinionsyttringar i civilsamhället – och ej heller finansiera de.

I boken Islamismen i Sverige – Muslimska Brödrarskapet visar Johan Westerholm hur mer eller mindre islamistiska organisationer gång på gång, trots ganska grova klavertramp, lyckas söka och erhålla bidrag från det offentliga. Summorna som staten göder dessa icke representativa organisationer med blåser upp de och låter de växa utan medlemsengagemang. Vips så har samhället skapat en bild av att dessa organisationer utgör representanter för Sveriges muslimska minoritet. Inget kunde dock vara mindre sant.

I ett samhälle där det offentliga finansierar och därmed också bestämmer vilka kulturyttringar som ska få produceras och vilka intresseorganisationer som ska tillåtas växa tillåts korruptionen att härja fritt.

Politikernas elitism och nervositet över att ständigt tycka rätt ersätter sunt förnuft och faktiskt medborgerligt engagemang. Resultatet blir att kulturyttringarna och intresseorganisationerna på intet sätt speglar folkviljan. Gemene man tvingas därutöver se sig representerade av företrädare som bär ytterkantsåsikter – som har liten eller ingen folklig förankring.

Ängsligheten dödar också all form av sans. Politikens och politikernas ständiga ängslighet göder därutöver rörelser som annars aldrig kunnat nå medial uppmärksamhet eller höga medlemsantal. Westerholm visar i Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet att enbart cirka 7-8 % av Sveriges muslimer är medlemmar i de framstående organisationerna eller församlingarna som är knutna till just Muslimska brödrarskapet. Trots det tillåts dessa organisationer och trossamfund på medial plats representera Sveriges muslimer.

Folkrörelser växer organiskt på grund av folkligt engagemang. Det ständigt bespottade Bensinupproret 2.0 är ett tydligt exempel på detta. Rörelsen finansieras i första hand av medlemmarna, varför rörelsen helt stannar upp den dagen ingen längre är villig att betala.

Medlemmarnas vilja eller ovilja att fortsatt finansiera folkrörelsen utgör således garanten för att rörelsen inte drar iväg i en alltför radikal riktning. När staten utgör garanten för finansieringen kan en rörelse av detta slag dra iväg mot extremismens förlovade land helt oberoende av medlemmarna. Om medlemmarna lämnar får den söka mer bidrag. Om ingen längre deltar i dens evenemang får den kapa identiteter för att ändå få ut bidragen. Allt detta ser vi exempel på i Westerholms Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet.

Med rättegången mot Hermansson färsk i minnet och med Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet framför mig på bordet undrar jag därför om det inte är dags att vi släpper såväl kulturen som civilsamhället fritt från det offentligas inblandning och åter låter folkviljan styra. Risken för att extremistiska organisationer och opinionsbildare bereds oproportionerligt stor plats i det offentliga rummet och i den politiska debatten minskar då alltjämt.

Kategorier
Ledare

Politik – Islamismen i Sverige – recension

Johan Westerholm, upphovsmannen bakom ledarsidorna.se och son till legendariska Barbro Westerholm, har enträget granskat makthavare, ledarsidor och framför allt vänsterns inställning till religiösa extremister och antisemiter. Kronan på verket är nya boken Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet som jag under helgen med en stor dos svårmod och mycket frustration tagit till mig. Nog ligger den ännu kvar i tanken och kommer så nog att göra under en lång, lång tid framöver.

Johan Westerholm i egen hög person. Bilden är från förra veckans bokrelease där Westerholm hade ett samtal kring boken och bokens ämne med komikern och samhällsdebattören Aron Flam. Framträdandet kan ses i sin helhet på länken nedan. https://www.youtube.com/watch?v=SaThfGZtxEI

För den som sedan tidigare är obekant med Westerholm kan förklaras att han är en tidigare underättelseofficer och en flitig samhällsdebattör. Gråsosse in i själen – trots familjens (social)liberala arv. De senare delarna av livet har han dock vikt åt opinionsbildande. Först i Dagens Samhälle och därefter på den egna webbplatsen ledarsidorna.se. Vilken jag flitigt besöker, läser och begrundar. Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet bygger till viss del på det arbete som Johan Westerholm och Magnus Norell redan gjort och publicerat på Ledarsidorna.se – men leverar också en stor dos nya avslöjanden.

Islamismen i Sverige är ett slags samlingsverk, en sammanställning av vad Westerholm hittintills lyckats klarlägga i sina kartläggningar av den svenska islamismen kopplat till Muslimska Brödrarskapet. Pedagogiskt inleds boken med kortare förklarande sammanställningar om skillnaderna mellan islam och islamism för att därefter beskriva brödrarskapet som organisation, hur de missionerar samt hur de ämnar att etablera sig, expandera och få genomslag i den svenska politiska debatten.

Likt många andra samlingsverk är språket knappast något att förtjusas över. Lättläst är det dock. Meningarna är korta och begreppsapparaten ofta alldaglig (eller annars förklarad) varför detta samlingsverk flyter lätt även för mer ovana läsare. Tillskillnad från sina gode vän Aron Flam har Westerholm (tack och lov) också en någorlunda begriplig notapparat, även om jag har svårt att förstå varför så många av vår tids största samhällsdebattörer väljer att förpassa de faktiska källorna till ett eget register längst bak.

Noter bör enligt min mening antingen redovisas löpande i texten, alternativt i sidans nederkant (om än i förkortad form), med fullständig källhänvisning längst bak i ett register. Ett steg framåt, två steg tillbaka osv.

Westerholm citerar flitigt. Både ur bilagerade dokument och från sina intervjuer med diverse intellektuella. Citaten hanteras dock slarvigt, fotnötter saknas i direkt anslutning och citaten markeras ibland med citattecken och tillåts ibland endast vara kursiverade. Ett mer principfast förhållningssätt hade således varit att föredra.

Islamismen i Sverige är på intet sätt en bok som drar alla muslimer över en kamm. Det är dock ofta en bok som närmast skriver sina läsare på näsan. Islam och islamism är känsliga ämnen, och dessutom ämnen som gemene man ofta har relativt liten insikt och förförståelse kring. Westerholm gör det därför till sitt närmast huvudsakliga mål att verkligen se till att vi får ordning på begreppen – på gott och ont. För även om bokens mycket pedagogiska upplägg och de många repetitionerna av fakta ökar läsbarheten önskar jag ofta att vissa delar snarare tilläts breda ut sig och fördjupas snarare än repeteras.

När Westerholm passerat grunderna och tagit sig till ”gå” tar boken dock fart. Mest intressant blir det när Westerholm ger sig in i träsket av alla statligt subventionerade verksamheter som brödrarskapet och deras anhängare bedriver. Från Folkbildningsrådets demokrati- och integrationsbidrag till pengarna från Sida som rinner ner i fickorna på islamistiska sharia-vurmare.

Westerholm uppger själv att Islamismen i Sverige kan ses som en andra del i berättelsen om antisemitismen i Sverige tillsammans med Aron Flams En svensk tiger.

Pedagogisk – som alltid – så är Westerholm tydlig med att brödrarskapets folkhögskolor, integrationsprojekt och koranstudier inte i sig innebär lagbrott (sånär som på id-stölderna och de uppenbart felaktigt utbetalda ersättningarna till kursledare som aldrig lett några kurser) – men att det är högst problematiskt att sådana demokratifientliga verksamheter och sådant opinionsbildande bekostas med statliga medel.

Vad Westerholm dock missar att problematisera är det faktum att den stat som med världens högsta skattetryck och generösa bidrag tvingar in civilsamhället under sina (ekonomiska) vingar alltid kommer tvingas dela ut bidragen med ett mått av allmänt godtycke. Socialdemokrater gynnar sina intressen, miljöpartister sina och Sverigedemokrater sina – sundast av allt vore såklart att såväl Sida som Folkbildningsrådet helt avvecklades och att civilsamhället tilläts vara just ett civilsamhälle – bekostat av den som önskar delta snarare än den som skriker högst eller inflitrerar bäst.

Den kanske allra viktigaste poängen i dagens polariserade debatt är dock Westerholms klargöranden kring hur representativt brödrarskapet är för Sveriges muslimer. Med ett medlemsantal som uppgår till cirka 7-8 procent av den muslimska befolkningen och med åsikter långt mer radikala än den gemene svenska muslimen lyckas Westerholm tydligt visa att brödrarskapet på intet sätt representerar Sveriges samlade muslimer (om något sådant ens vore möjligt) – men att de alltför ofta tillåts påstå sig göra just det i den allmänna samhällsdebatten.

Ibland lyckas Westerholm bredda känslospektrat. Min frustration över samhällets tolerans för intoleransen bytts ut mot verkligt svårmod när jag tar mig igenom avsnittet om Lars Vilks som inleds med det innerliga citatet ”När jag blir fri”. Med ens inser jag hur viktig Lars Vilks och många andras kamp för yttrandefriheten är för att vi alla ska kunna fortsätta leva i ett sekulariserat, öppet, tolerant och demokratiskt samhälle. Hur han offrat sitt liv för rätten att uppröra. Vilks må vara kontroversiell, och ibland närmast löjeväckande ursäktande i sin argumentation, men han är också en hjälte. En yttrandefrihetshjälte!

Johan Westerholm har ett antal gånger gästat Aron Flams podcast Dekonstruktiv Kritik. Länk till avsnitten hittar du nedan. https://www.youtube.com/watch?v=ch307kWgEPQ

Islamismen i Sverige utgör en viktig tidsmarkör. När vi om 20 år blickar tillbaka kommer vi att tala om tiden före och efter Westerholms Islamismen i Sverige. Boken som på allvar öppnade allmänhetens ögon och lät förnuftet segra. Här finns nu en lättfattligt samlingsverk innehållande allt en någonsin kan behöva för att kunna deligitimera Ibn rushd, Sveriges muslimska förbund och Förenade Islamiska Föreningar i Sverige så som representater för Sveriges samlade muslimer.

Islamismen i Sverige är ett samlingsverk värt att köpa, läsa och som jag hoppas kan få utkomma i nyutgåvor allteftersom att Westerholm enträget fortsätter kartlägga brödrarskapets alla svenska och europeiska ben. Den är på intet sätt ett litterärt mästerverk, men den är sannerligen ögonöppnande, lättillgänglig och en bok som jag ständigt kommer återvända till när jag behöver fräscha upp mitt minne kring Islamismen i Sverige och dess koppling till Muslimska brödrarskapet.

Islamismen i Sverige finns för närvarande i lager hos Bokus och kan köpas för den modesta summan om 229kr. Länken hittar du nedan. https://www.bokus.com/bok/9789198488845/islamismen-i-sverige-muslimska-brodraskapet/