Politik – Lars Ohly och Jessica Stegrud, två goda exempel på varför public service bör läggas ned snarare än reformeras!

I veckan har frågan om SD:s inkallning av representanter för public service-bolagen till riksdagen stått högt på agendan. Från såväl höger som vänster kritiseras SD för att vilja kidnappa de statliga och oberoende medierna. I veckans krönika går jag därför igenom varför statliga medier aldrig kan vara oberoende och varför kollektivister bara verkar gilla tanken på maktdelning sålänge makten tjänar deras egna syften.

Vad har Montesquieu, John Locke och amerikas grundande fäder gemensamt. De trodde alla på principen om maktdelning. Att makten, även i en demokrati, måste delas mellan olika grenar av styrelseskicket så som domstolarna, statschefen, regeringen och församlingen av folkvalda för att inte demokratin ska utvecklas till en stat där majoriteten förtrycker minoriteter.

Sverige är på grund av Socialdemokratin, eller i vart fall med dess goda minne, inte en stat som präglas av maktdelningsprincipen. Istället präglas den svenska staten av tron på folksuveräniteten – vilket också återspeglas i vår grundlag där det står att ”All offentligt makt i Sverige utgår från folket”. All offentlig makt. Smaka på den. Vidare står det i regeringsformen att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”. All offentlig makt utgår alltså från de folkvalda företrädarna – nämligen våra riksdagsmän.

Om du vill läsa mer om varför Sverige är något av en demokratur kan du klicka på länken nedan. https://allthetimespentgaming.com/2020/02/15/varfor-sverige-ar-nagot-av-en-demokratur-del-1/

Visst har domstolarna i senare års grundlagsredivideringar kommit att åtnjuta mer självständighet och ett större utrymme för att pröva en lags laglighet, men med en så svag konstitution som den svenska är Högsta Domstolen (och övriga domstolar) fortsatt gravt handikappad i förhållande till sina amerikanska diton.

I ett land som i närmast unik (det är något av ett skandinaviskt drag) omfattning fullständigt omfamnar principen om folksuveränitet skriker alltså nu vänstern (vilka ligger bakom den svaga konstitutionen och den låga graden av maktdelning) högt om hur viktigt det är med separation mellan staten och public service-bolagen och att den svenska förvaltningen faktiskt ska vara opolitisk.

Det är i sig inget nytt, utan det händer varje gång borgerligheten kritiserar myndighetssfären, men det vore klädsamt om vänstern då också även när kritiken mot de politiserade myndigheterna inte står som spön i backen lyfte fram vikten av maktdelning och stärkte statsförvaltningens oberoende.

”Men public service är oberoende!” skriker vänstern.

Att tre statliga mediebolag som varje år åtnjuter 8.5 miljard i skattepengar för att driva sin verksamhet skulle vara oberoende är ett närmast parodiskt uttalande. ”Men sändningstillstånden är nu längre och garanterar finansiering under fem år oavsett riksdag eller regering”. Fem år är knappast en särskilt lång tid och efter fem år kan det statliga mediebolaget således ändå få känna på smockan det innebär att ha gjort sig ovän med makten.

”Men public service är i alla fall opartiska!” kontrar den radikale.

Ingen är eller kan vara helt opartisk. Ingen människa är fri från bias. Ingen redaktion kan därför heller vara fri från bias. Public service kan därför inte vara opartiskt. Inget mediebolag kan.

För public service-bolagen förefaller opartiskhet betyda att programledarna inte uttryckligen tar ställning för eller emot en viss åsikt. Så må vara fallet. Men programledarnas och redaktionens åsikter kommer ändå alltid att lysa igenom i frågorna de ställer, vinklingarna på reportagen eller i vilka gäster de bjuder in.

Att public service-bolagen inte öppet redovisar sin redaktions eller sina programledares bias gör det hela än farligare. De anspelar på att vara den ljusa kraften, godheten och opartiskheten – när det i själva verket är omöjligt. Resultatet blir en form av hjärntvättning där tittarna tror att public service endast levererar fakta – men där de i själva verket (och egenuttalat) är agendasättande.

I veckans avsnitt av Veckopanelen i Kvartal ställdes Lars Ohly mot SD:s Jessica Stegrud i ämnet public service. Ohly hävdade då bestämt att SD försökte rucka på grundläggande demokratiska principer genom att försöka påverka public service-bolagen politiskt genom att kalla de till kulturutskottet. Ett sådant agerande kunde enligt Ohly också leda till en lägre grad av opartiskhet på sikt.

Jessica Stegrud kontrade, i ett för hennes del ovanligt förvirrat resonemang, med att public service-bolagen idag inte kan redovisa huruvida de är opartiska eller inte och att utfrågningen i kulturutskottet skulle handla om just det. Stegrud drog därefter upp en rad exempel på när public service-bolagen inte agerat opartiskt varpå Ohly kontrade med argument för motsatsen.

Ohly framhöll särskilt hur uppdrag granskning under hela hans partiledarperiod närmast bedrivit häxjakt på honom – vilket enligt honom om något borde vara ett bevis på SVT:s opartiskhet. Ohly har dock fel. Reportagen bevisar bara motsatsen.

För att någon ska besvära sig med att bedriva häxjakt på Lars Ohly för att han ursäktat diktaturer som Castros Cuba och gråtit när berlinmuren föll så krävs det att någon inom redaktionen (i detta fallet Janne Josefsson) tycker att ett sådant förhållningssätt till dessa företeelser är fel. Dvs. ett uttryck för någons bias och därmed också allt annat än opartiskhet.

Orsaken är densamma till alla granskningar som uteblir. Dvs. att redaktionen är överrens om att politiken i den delen är god och därför inte behöver granskas. Janne Josefsson har också själv bekräftat detta genom att beskriva hur redaktionen blev helt förskräckt när han ville granska vänsterns våld. Jag parafraserar ”Men de är ju våra bundsförvanter.”.

Public service-bolagen är likt alla mediehus en produkt av sina anställda. De anställdas bias blir till redaktionsbias som blir till ett övergripande bias. Skillnaden mellan public service-bolagen och andra mediehus är att de inte öppet redovisar sin bias – vilket i sig är betydligt mer farligt.

När jag lyssnar till Ben Shapiro eller skålar till Champagne med Henrik så vet jag var de står politiskt. De påtalar i sina intervjuer att orsaken till att de ställer frågor på ett visst vis är deras egen bias. Som tittare kan jag därmed själv pröva resonemangen och frågorna mot mina egna årsikter och värderingar. Med SVT blir ett sådant förhållningssätt närmast omöjligt – eftersom att SVT enligt egen utsago agerar helt opartiskt.

Den stora anledningen till att vänstern för närvarande är nöjd med hur public service fungerar, och agerar, är för att public service-bolagen idag är fyllda till bredden av nutidens gal-liberaler och gal-vänstermänniskor. De som den nya vänstern anser som goda.

Public service-bolagen driver därför idag också gärna tesen om hur den nya journalistisken faktiskt inte alls är journalistik – och att den till och med hotar yttrandefriheten. Public service hänger sig gärna åt att förlöjliga Joakim Lamotte – om än inte avsiktligt utan bara för att det blir så om hela redaktionen är överrens om att Lamotte är en pajas som borde tystas.

Ohly har rätt om att SD vill tvinga public service-bolagen in i en annan, och för de mer passande politiskt riktning, men det skulle vilken kollektivist och påhejare av folksuveränitetsprincipen som helst vilja – även Ohly. De tror ju på majoritetens rätt att med statens hjälp förtrycka och assimilera minoriteter. Åsikts och yttrandefrihet högaktar de endast när de själva är i minoritet.

Ingen, absolut ingen, kan få mig att tro att ett högervridet och samtidendoftande public service inte skulle få vänstern att sparka bakut och skrika om interventioner. Vänstern vill ju för guds skull redan idag tysta de nya fria medierna på högerflanken genom lagstiftning som enligt de själva ”är en garant för yttrandefriheten”.

För så är det. Kollektivister är bara intresserade av maktdelning och oberoende så länge det innebär att medier och myndigheterna springer deras egna ärenden – och just därför är det så oerhört viktigt att den som likt mig är klassiskt liberal inte själv springer i deras fälla och tror att de statligt kontrollerade medierna någonsin kan vara oberoende och opartiska.

Det enda sättet att garantera att vi får en debatt som präglas av öppenhet kring människor och redaktioners bias är om dessa medier tydligt redovisar sina bias. Chimärer så som public service behöver därför inte reformeras utan läggas ned. Då, och först då, kan vi vara helt säkra på att kollektivister så som Jessica Stegrud och Lars Ohly inte med skattemedel och via public service-bolag försöker sätta agendan för den politiska debatten.

Min recension av Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet har delats friskt av författaren Johan Westerholm. Läs recensionen och hitta länkar till var du kan köpa boken på länken nedan. https://allthetimespentgaming.com/2020/02/08/politik-islamismen-i-sverige-recension/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: