Politik – Suhonens relativiseringar och att hoppet är det sista som överger en Socialdemokrat!

I veckan dömdes ett gäng ungdomar för att under en kväll ha närmast olaga frihetsberövat en annan ung man. Under det utdragna förloppet hann ungdomsgänget med att såväl råna som misshandla den unge mannen. Kronan på verket var dock avslutningen där den unge mannen kläddes av naken och en av förövarna urinerade honom i ansiktet. Dessa så kallade förnedringsrånen var ett av veckans ämnen i tidsskriften Kvartals veckopanel till vilken Daniel Suhonen lördagen till ära bjudits in. Suhonen ägnade sig, som vanligt, åt att relativisera ungdomsvåldet och spela ned betydelsen av desamma – allt i tron om att hans trossatser kommer bespara honom våldet. Men vad säger man, hoppet verkar vara det sista som överger en frälst Socialdemokrat.

Låt oss först få alla plattityderna ur vägen. Förnedringsrån av det slag som nämns ovan är närmast (o)mänskligt onda och därmed också fullständigt oaceptabla (som Stefan Löfven hade sagt). Utan att göra anspråk på att kunna komma med hela förklaringen till varför de sker, är det tydligt att förövarna likt Kain (i bibelns historia om Kain och Abel) hänget sig åt kaoset. De finner sina liv vara miserabla, orättvisa och de föraktar alla andra levande. Eller ja inte alla andra.

Förnedringsrånen har en etnisk aspekt. Det handlar ofta, men inte alltid, om invandrade ungdomar (första eller andra generationen) som hänsynslöst, brutalt och med total avsaknad för offrens människovärde ger sig på ungdomar från andra etniska grupper. Det finns i deras tankevärld alltså ett vi och ett dem. De där andra saknar såväl våldskapital som människovärde och i den egna sinnevärlden förefaller de vara roten till all ondska.

Det finns yttre krafter som spär på de här föreställningarna. Den moderna vänstern skriker åt de att deras olyckliga liv är en produkt av den strukturella rasismen, de patriarkala strukturerna och den vita mannens ondska. Den moderna högern utgör representanten för denna ondska och de många islamistiska organisationerna predikar västfientlig propaganda som bekräftar dessa ungdomars egna fördommar. Deras liv är orättvisa, de är förfördelade och den misär de utstår beror på samhället och inte de själva.

Det är just därför som karaktärer som Daniel Suhonen är så farliga. För de spär på de här ungdomarnas förakt för det samhälle de lever i, de berövar dessa ungdomar allt personligt ansvar och lägger hela skulden på samhället. Bekvämt för ungdomarna men knappast konstruktivt för varken samhället eller de själva.

När Suhonen i veckopanelen ska förklara det hänsynslösa våldet och det extremt förnedrande tillvägagångssätet säger han först ”Man ska kalla saker för dess rätta namn, det här är helt oaceptabelt”. Han säger sedan ”Det har en etnisk dimension, för att allt i klassamhället har en etnisk dimension idag…” Han går sedan vidare till att säga ”Men våld hos barn det har alltid funnits…” ”Barn gör saker, barn slår och barn mobbar” ”När vi har ett samhälle med stora klyftor, det föder vissa saker.” När han sedan får chansen att återgå till ämnet säger han ”Man ska aldrig förminska den som kastar grus i någon annans ansikte, men man ska heller inte göra det större än vad det är”.

Det är just här som Daniel Suhonen trampar så in i helsikes snett. Ena sekunden ska våldet inte förminskas, andra sekunden gör han just det. Förnedringsrånen är inga pojkstreck. Det är inte frågan om ungdomsgäng som gör upp (eller ”klaschar” som en annan av panelisterna uttryckte det) utan det är fråga om totalt demoraliserade människor som driver runt och hänsynslöst förnedrar andra människor och berövar de deras människovärde. Ansvaret för deras handlingar ligger på de som individer och inte på samhället.

Ett samhälle som inte kan fördöma våld, utan att samtidigt bortförklara det, kan aldrig på allvar hantera våldet. Det innebär dock inte att förövarna ska berövas sitt människovärde – eller att vi ska skapa ett annat vi och de. Men det är tydligt att våldsmonopolet måste återupprättas – annars riskerar vi att få en situation med merborgargarden och hets mot olika etniska folkgrupper från majoritetssamhället.

Det är svårt att se Suhonens resonemang på något annat sätt än att han fortsatt hoppas att hans väl inövade trossatser på något magiskt sätt ska bespara honom våldet – och i bästa fall få det helt att sluta. Det gör det dock inte.

Det finns en inneboende svaghet i svensk kultur. Det ligger så att säga i vår natur att be om ursäkt för vår existens, tala milt och lågmält och att alltid föra resonemangen kring ”å ena sidan å andra sidan”. Denna svaghet exemplifierar Suhonen exemplariskt. Han bara vägrar vara tydlig, vägrar prata om personligt ansvar och vägrar framstå som hård – för han är i sin egna ögon sinnebilden av godhet. Men det är inte gott att vara svag, vi måste som samhälle vara hårda mot de hårda – varifrån de än kommer.

En sak kan nämligen Suhonen såväl som alla vi andra vara säkra på. När vi ställs öga mot öga med gärningsmän av denna typ så spelar det ingen roll hur dygdigt eller icke dygdigt vi uttryckt oss i Kvartals Veckopanel – förövarna kommer råna, misshandla och förnedra oss oaktat. Men, men – hoppet verkar vara det sista som överger en frälst Socialdemokrat…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: