Den friande domen, Islamismen i Sverige – vad mer behövs för att inse att det är dags att släppa kulturen och civilsamhället fritt?

De senaste veckorna har präglats av debatt kring rättegången mot Ann-Sofie Hermansson och diskussioner kring boksläppet av Johan Westerholms bok Islamismen i Sverige – Muslimska Brödrarskapet. Med detta färskt i minnet ställer jag mig frågan om det inte är dags att inse att politiken måste släppa såväl kulturen som civilsamhället fritt.

Demokrati betyder folkstyre. I den liberala demokratin innebär det inte majoritetens förtryck av minoriteter och ej heller minoritetens förtryck av majoriteten. I mer kollektivistiska styrelseskick kan så dock mycket väl vara fallet.

Majoritetens homogenitet utgör en vägg mot minoriteter och deras olikheter. När minoriteterna växer försöker majoriteten socialisera in dessa minoriteter att anpassas in i majoritetssamhället, genom kultur, utbildning och andra rörelser i civilsamhället. Minoriteter kan dock också kidnappa etablissemanget och nyttja samma verktyg för att socialisera in majoriteten in i den egna gruppens fålla. Båda scenarierna är lika farliga.

En välmående demokrati måste präglas av diversitet men också respekt för de oliktänkande.

Begreppet civilsamhälle kommer från latinets societas civilis och utgörs enligt den engelska sociologen Ernest Gellner av ”den samling av olika icke-statliga institutioner som är starka nog att väga upp staten och som, utan att förhindra staten från att utöva sin roll som upprätthållare av fred och medlare mellan betydande intressen, trots det kan förhindra den från att dominera och atomisera samhället.”.

Sveriges riksdag har definierat begreppet civilsamhälle som …en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen.” Sanningen är dock att det i Sverige knappast finns något civilsamhälle – i vart fall inte i ordets rätta bemärkelse.

Merparten av de så kallade folkrörelserna i Sverige som vuxenutbildningarna, opinionsbildarna, intresseorganisationerna och kulturlivet finansieras med offentliga medel.

Förutom Folkbildningsrådets grandiosa årliga anslag till sådana verksamheter delar Sida ut biståndspengar till sådana organisationer via ramavtal såväl som riktade direkta bidrag. Därutöver spenderar såväl kommuner som regioner årligen åtskilliga miljoner kronor på kulturbidrag och bidrag till diverse intresseorganisationer. Det anordnas filmvisningar, seminarier och politiserad teater – allt bekostas (om vi generaliserar) med offentliga medel.

Det offentliga Sveriges inblandning i såväl kulturlivet som i det övriga civilsamhället blir knappast mer tydlig än vid rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Tjänstemännen i Göteborg stoppade en uppmärksammad filmvisning, något Hermansson uppmuntrade i sin blogg då hon ansåg arrangemanget vara av för tveksam art för att tillåta dess förekomst och finansiering med offentliga medel.

I den efterföljande debatten – där Hermansson kallade de båda initiativtagarna till arrangemanget för bland annat extremister – påpekade Hermansson som motvikt till de rasistanklagelser som kastades på henne att upprorsmakarna knappast hade önskat att Göteborgs stad skulle finansiera ett liknande arrangemang med ett nazistiskt eller fascistiskt innehåll.

Vad Hermansson såväl som övriga debattörer dock missar är att det offentliga på intet sätt alls bör blanda sig i opinionsyttringar i civilsamhället – och ej heller finansiera de.

I boken Islamismen i Sverige – Muslimska Brödrarskapet visar Johan Westerholm hur mer eller mindre islamistiska organisationer gång på gång, trots ganska grova klavertramp, lyckas söka och erhålla bidrag från det offentliga. Summorna som staten göder dessa icke representativa organisationer med blåser upp de och låter de växa utan medlemsengagemang. Vips så har samhället skapat en bild av att dessa organisationer utgör representanter för Sveriges muslimska minoritet. Inget kunde dock vara mindre sant.

I ett samhälle där det offentliga finansierar och därmed också bestämmer vilka kulturyttringar som ska få produceras och vilka intresseorganisationer som ska tillåtas växa tillåts korruptionen att härja fritt.

Politikernas elitism och nervositet över att ständigt tycka rätt ersätter sunt förnuft och faktiskt medborgerligt engagemang. Resultatet blir att kulturyttringarna och intresseorganisationerna på intet sätt speglar folkviljan. Gemene man tvingas därutöver se sig representerade av företrädare som bär ytterkantsåsikter – som har liten eller ingen folklig förankring.

Ängsligheten dödar också all form av sans. Politikens och politikernas ständiga ängslighet göder därutöver rörelser som annars aldrig kunnat nå medial uppmärksamhet eller höga medlemsantal. Westerholm visar i Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet att enbart cirka 7-8 % av Sveriges muslimer är medlemmar i de framstående organisationerna eller församlingarna som är knutna till just Muslimska brödrarskapet. Trots det tillåts dessa organisationer och trossamfund på medial plats representera Sveriges muslimer.

Folkrörelser växer organiskt på grund av folkligt engagemang. Det ständigt bespottade Bensinupproret 2.0 är ett tydligt exempel på detta. Rörelsen finansieras i första hand av medlemmarna, varför rörelsen helt stannar upp den dagen ingen längre är villig att betala.

Medlemmarnas vilja eller ovilja att fortsatt finansiera folkrörelsen utgör således garanten för att rörelsen inte drar iväg i en alltför radikal riktning. När staten utgör garanten för finansieringen kan en rörelse av detta slag dra iväg mot extremismens förlovade land helt oberoende av medlemmarna. Om medlemmarna lämnar får den söka mer bidrag. Om ingen längre deltar i dens evenemang får den kapa identiteter för att ändå få ut bidragen. Allt detta ser vi exempel på i Westerholms Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet.

Med rättegången mot Hermansson färsk i minnet och med Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet framför mig på bordet undrar jag därför om det inte är dags att vi släpper såväl kulturen som civilsamhället fritt från det offentligas inblandning och åter låter folkviljan styra. Risken för att extremistiska organisationer och opinionsbildare bereds oproportionerligt stor plats i det offentliga rummet och i den politiska debatten minskar då alltjämt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: