Jedi Fallen Order – recension!

EA kan knappast anklagas för att ha överexploaterat Star Wars-licensen sedan den hamnade i utgivarens ägo under 2013. Förutom Dices Battlefront-serie har det varit tomt, tills nu. Förra veckan släpptes nämligen Respawn Entertainments take på ett modernt singleplayer Star Wars-spel och jag är nu redo att sätta betyg. Häng med!

Minns du. Minns du hur det var. Minns du hur en under Playstation 2-eran och tidiga Xbox 360-eran kunde köpa ett spel sätta i skivan, spela, och inte känna att en missade något. Minns du hur EA släppte kvalitativa äventyrsspel, ibland baserade på populära licenser. Minns du glädjen över att utforska spännande universum, platser och ta del av hissnande berättelser från galaxer långt, långt borta. Minns du hur TV-spel var förr, och tydligen fortsatt kan vara än idag?

Visst har vi fått en uppsjö av grymma enspelarspel de senaste åren, de allra flesta av dessa har dock Sony stått för. Från EA har det istället mest kommit multiplayertjafs, ”games as a service-spel” och annat lootboxfyllt skräp. Tills i år. 2019 är året då EA för första gången på en generation släpper inte mindre än två spel helt befriade från DLC, mikrotransaktioner och lootboxskräp. Need for speed: Heat och Star Wars Jedi Fallen Order är undantagen som bekräftar regeln och visar hur mycket bättre EA kunde må om de bara såg till fansens bästa.

Jedi Fallen Order innehåller faktiskt kistor. Kistor som utan att en behöver betala för det ger en föremål som anpassar utseendet på ens karaktär. Vem kunde tro det för ett halvår sedan…

Jedi Fallen Order är på många sätt ett traditionellt actionspel. Här blandas svår och ibland skoningslös action med intrekata pussel och hissnande klättrande. Helheten är större än summan av spelets delar och trots att det uppenbarligen tagit mycket inspiration från spel som Dark Souls, God of war (2018) och Tomb Raider så känns det aldrig själlöst utan eget och underhållande.

På sant Star Wars-maner är storyn pompös, karaktärerna ofta sockersöta och huvudpersonen douchigt karaktärssökande och även om berättelsen innehåller en hel del plot holes, som de flesta mest troligt härstammar från att spelet ofta framstår som relativt ofärdigt, så är Cals berättelse en historia som håller från start till mål och samtidigt bjuder på mängder av fan service. Berättelsen är dock aldrig huvudpersonen eller den huvudsakliga driftkraften här, det är istället gameplayet som känns både varierat, spännande och – hör och häpna – roligt.

Karaktären Greez är oerhört älskvärd, lätt aspergig och oerhört glad i salt – lite som jag. Här syns han salta sin mat för glatta livet.

Jedi Fallen Order liknas ofta vid Dark Souls, och även om det är tydligt att spelet hämtat en hel del inspiration där ifrån kring hur det hanterar sparpunkter, döden och sin stridsmekanik så är det aldrig sådär överjävligt svårt eller djupt oförlåtande som From Softwares kassako. För egen del anser jag att Jedi Fallen Order i sin design ligger närmare senaste God of War än något annat äventyrsspel som jag spelat. Här blandas hektiskt action med långa sektioner av pussellösande och klättrande. Som grädde på moset har spelet också en tydlig metroidvania-struktur som gör det värt att återbesöka platser i jakt på nya hemligheter och svåra – men coola – bossar.

När en lärt sig klättra blir det enklare att ta sig fram, förvånansvärt nog.

Likt senaste God of War är spelvärlden uppdelad i tydligt avgränsade delvärldar vilka du fritt kan resa mellan eller återvända till när andan faller på. Varje spelvärld, eller i detta fallet planet, har en distinkt visuell stil och kommer i slutändan ge dig färdigheter som gör densamma mer njutbar att besöka. Backtracking är vanligt förekommande i spelet, och utgör för egen del ett av mina stora störningsmoment. Jag har intet emot att återbesöka platser för att upptäcka att de hade mycket mer att erbjuda än vad jag först trott, vad jag dock har något emot är att planlöst irra runt i miljöer jag redan besökt för att försöka hitta den där avsatsen som kan ta mig vidare till den delen av banan jag inte redan besökt.

Spelet innehåller likt de moderna Tomb Raider-spelen grottor att utforska, där stannar också likheterna spelen emellan.

Jedi Fallen Order hanterar sin bandesign på ett ibland djupt frustrerande sätt. När det i God of War allt som oftast var mycket tydligt var jag behövde gå för att använda min nya ability för att ta mig vidare är det i Jedi Fallen Order många gånger djupt oklart, varför jag planlöst irrar runt som en duracellkanin medan humöret sjunker till botten. Jag har flertalet gånger stängt av PS4:an i ilska över den ibland kassa bandesignen för att en kvart senare starta upp den igen och försöka irra mig vidare.

Den ibland förvirrande bandesignen hjälps knappast heller av att spelets in-game karta, som förvisso är snygg som attan att titta på, ständigt misslyckas med att informera mig om var jag är och vart jag ska. Visst blir det bättre längre fram i spelet när en vant sig vid upplägget och så att säga ”lärt sig hur utvecklaren tänker” – men kritiken i denna del är ändock befogad.

Förflyttningen mellan planeter hanteras likt i Destiny genom snygga mellansekvenser där en får se sitt skepp färdas i ljusets hastighet!

Förutom att banorna i Fallen Order ibland är förvirrande att navigera måste de också kritiseras för att de känns som just banor. Medan God of War trots sitt metroidvania-liknande upplägg fick en att acceptera världen så som just rimlig eller verklig i sin egen kontext känns världarna i Jedi Fallen Order alltid som just spelvärldar. Enbart skapade, befolkade och utformade för att utgöra just spelvärld. Det är synd att Respawn inte lyckats göra ett bättre jobb här med att skapa trovärdighet, för Star Wars-universumet är i grunden ett universum jag absolut vill utforska.

Det är oundvikligt att ibland känna att vissa element i spelvärlden i Jedi Fallen Order enbart existrerar för att Cal ska ha något att klättra på, som den här AT-AT:n.

I inledningen av Jedi Fallen Order är huvudkaraktären Cal Kestis en nobody – trots att han innehar världens kanske coolaste vapen ljussabeln. Jedi Fallen Order är därför inte ett spel i vilket du spelar som en Jedi-riddare, utan ett spel om hur Cal blir en Jedi-riddare. Under spelets gång förvärvar Cal större styrka att nyttja kraften och nya förmågor, som låses upp av spelaren, vilka förutom att göra en rejält kraftull mot slutet av spelet också ger en god känsla av progression. Det här är ingen power fantasy dock och avvägningen mellan kraftfullhet och utmaning är alltid god – ända fram till eftertexterna.

Här står jag och funderar över livets storheter med armarna påväg ut i en T-pose.

Det är dock inte bara utmaningen som är väl avvägd utan också spelets tempo. Jedi Fallen Order innehåller visserligen en mängd ruskigt coola och hysteriskt snygga set-pieces men merparten av spelupplevelsen handlar om de tajta och svåra striderna, pussellösande, utforskande och klättrande. Ibland ballar det hela ur dock, som när Cal hoppar på jättelika svampar och våldsamt kastas runt på banan innan han slutligen landar i en ruschkana vilket får spelet att mer likna Disneyland-simulator än ett äventyrsspel, men allt som oftast bidrar samtliga spelmoment till en helhet som är större än de enskilda delarna.

För att åternkyta till inledningen. Minns du alla fantastiska äventyrsspel under Playstation 2-eran. Minns du att de allt som oftast tappade i kvalitet mot mitten, eller ibland till och med mot slutet. Minns du hur de ibland kunde kännas hopplöst ofärdiga och hur spelens buggar ibland kunde hindra din framfart permanent. Jedi Fallen Order är en påminnelse om att allt inte var bättre förr, för det här spelet är i en hel del avseende inte färdigt.

Han är bra snygg den där Cal. Bra snygg…

Karaktären står två meter upp i luften, kameran krånglar, grafiken fryser ja hela mellansekvenser till och med saknas. Jedi Fallen Order är inte färdigbakat och det är uppenbart att Respawn hade behövt mer tid för att finslipa spelet. Kanske beror det delvis på spelmotorn att fiender ibland uppstår ur tomma intet, att karaktärer står i T-pose och att grafiken ibland mest liknar en gråbrun sörja eftersom att Days Gone ett annat Unreal 4-spel lider av ungefär samma saker men oaktat så är det tydligt att Jedi Fallen Order hade behövt mer tid att jäsa klart.

Spelet har en del visuella egenheter som vittnar om att Respawn troligen hade behövt få mer tid för att få allt klart innan lansering. Eller vad sägs om den här reflektionen?

Det är synd att spelet stundvis är så otroligt opolerat. Synd att jag en gång fastnar i en spawnloop och om och om och om igen spawnar ner i ett svart hål för att gång på gång dö. Synd att spelet hänger sig, fryser, hackar, hoppar, studsar och får min PS4:a att nästan smälta. Synd när spelet allt som oftast i övrigt är så äckligt snyggt, innehåller så sanslöst välgjorda animationer och allt som oftast är så galet underhållande.

Jedi Fallen Order är nämligen ibland närmast bländande snyggt, inte minst på PC. Men det är ibland också ett spel som påminner mig om att allt inte var bättre för. Under den föregående generationen fick vi ofta spel som såg hopplöst lågupplösta ut under vissa stunder, som hackade och stuttrade med bilduppdateringsfrekvenser som oftast befann sig mellan 20 och 30 bilder per sekund. Jedi Fallen Order påminner ibland om de spelen, men ibland är det också fullständigt magnifikt.

Estetiken är ibland fullständigt magnifik.

Under äventyrets gång stöter du på en uppsjö av karaktärer. Samtliga av dessa, i vart fall av godingarna, känns sådär härligt Disney-sköna att jag bara vill krama de. De allra flesta är också oerhört välspelade och det märks allt som oftast att Jedi Fallen Order är en storproduktion. Många av mellansekvenserna och spelets set-pieces är värdiga en biofilm – så är det bara.

Droiden BD1 är en djupt älskvärd karaktär som trots att han, på sant Star Wars-maner, endast kan förstås av Cal kanske är den karaktären med störst personlighet av de alla!

Jag älskar verkligen Star Wars och Jedi Fallen Order är verkligen ett spel fullständigt fullproppat av Star Wars-magi. Här finns massvis med spännande lore, ursköna miljöer, häftiga kreatur och den där fullständigt magiska Star Wars-estetiken. Spelet är också fullt av överraskningar och slutscenerna fick mig, utan att spoila något, nästan att smälla av.

Allt som allt så är helheten i Jedi Fallen Order större än summan av spelets enskilda delar. Fallen Order kommer inte att vinna några priser för bästa grafik, inte för bästa ljud och inte heller för bästa spelupplägg men som sammantagen produkt är det här riktigt bra och med mer tid för finslipning hade det kunnat bli fantastiskt. Riktigt bra är dock bättre än på länge för en utgivare som vanligtvis spottar ur sig skit. Vi får hoppas att EA låter Respawn behålla sin kreativa frihet och att de och Stig Rasmussen, mannen bakom spelet som också gav oss God of War 3, får göra en uppföljare. För med tanke på hur bra det här spelet är skulle en uppföljare kunna bli fantastisk!

Jedi Fallen Order är ett äventyrsspel av den klassiska sorten som trots att det ibland känns ofärdigt ändå är tillräckligt varierat, utmanande och underhållande för att förtjäna betyget 8/10. Mycket bra Respawn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: