Death Stranding är en Kojimansk sysselsimulator!

Karin Boye skrev en gång ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Nog hade Karin rätt alltid. Döden, det slutliga målet, giver oss knappast mer än en känsla av frid, lugn och avslut. Istället så är det vägen – livet – som berättigar vår existens. Åtminstone min. Livet fylls av delmål, av saker vi vill uppleva, känna och göra innan vi slutligen packar ihop för gott. Att leva livet fullt ut kräver dock prioriteringar – och att spela Death Stranding bör inte vara en av de!

Karin Boyes dikt ”I rörelse” har setts citeras i FZ:s recension av Death Stranding. Som ett sätt att beskriva spelets förtjänster och dess förmåga att se färden som målet snarare än målet i sig. Min egen relation till denna dikt sträcker sig långt tillbaka. Faktiskt så långt som till en textanalys i högstadiet. I denna textanalys valde jag ett annat angreppssätt till denna dikt än den gängse, målet fick bli döden (vilket för den som läst några av Alexander Bards eller Sigmund Freuds verk troligen inte förefaller som helt tokigt) och färden livet.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Att fylla färden, livet, med meningsfullt belönande och känslomässigt stimulerande innehåll är det som gör livet värt att leva – på samma sätt som det är det som gör ett spel värt att spela. Detta som för mig förefaller som ett faktum bortser dock de allra flesta recensenterna som tagit sig ann Death Stranding från. Istället väljer de att glorifiera livets meningslösheter och sysslor och upphöja desamma till livets härlighet – trots att inget kunde vara mer fel.

Death Stranding är den legendariske producenten Hideo Kojimas första spel efter dennes uppbrott från Konami. Uppbrotet tycks till stor del ha berott på meningskiljaktigheter mellan Kojima och utgivaren ifråga om vad som ska gå först. Konami prioriterar som de flesta torde veta de monetära värdena (panchinkomaskiner är trots allt bolagets huvudsakliga inkomstkälla nu mera) medan Kojima värderar sin kreativa frihet.

Kreativ frihet har Kojima verkligen fått av Sony. Death Stranding är verkligen ett spel som med tanke på det rådande klimatet i spelbranschen framstår som otänkbart. Att det ens släppts känns surrealistiskt, osannolikt och skruvat – precis som spelet i sig. Death Stranding är Kojimansk dårskap uppskruvad till max och spelet får många gånger Metal Gear Solid 5:s smått skruvade story att framstå som både rimlig och greppbar.

Begreppet "Strand" på engelska kan både betyda att stranda,
 
strand men också ett tunt band med något annat. 
Vilket spelet verkligen tar fasta på och också gärna trycker upp i ansiktet på spelaren. 
Kojima förstår inte det här med att vara subtil...

Det är dock inte svårt att se var Kojima kom ifrån i skapandet av Death Stranding. Med Metal Gear Solid 5 tog han serien till de öppna världarnas landskap. Där blandades fetch quests med tunga och långa mellansekvenser. Tiden tog dock slut under utvecklingen av Metal Gear Solid 5 – vilket märks tydligt i spelets story som verkligen aldrig får en chans att broderas ut utan mest tjänar som uppblandning av de mellanmjölksstinna uppdragen.

I Death Stranding verkar dock alla pengar i världen ha funnits – även om tidsramen varit tajt. Här broderas mellansekvenserna ut rejält och narrativet tillåts mellan paketleveranserna (som tjänar som spelets uppdrag) att ta rejält med plats. Otaliga mellansekvenser, epost och röstinspelningar broderar ut världen och förklarar varje minsta detalj.

Att skapa en surrealistiskt och tämligen skruvad alternativ framtid är dock inte särskilt svårt, och inget som spelet ska belönas för. Vem som helst kan koka ihop en helt osannolik värld, med helt osannolika förklaringar till varför vissa fenomen existerar i den. Bara ett fåtal kan dock göra detta med sådan precision och med ett så starkt berättande att den som tar del av den faktiskt köper premissen, accepterar förekomsten av alla fantastiska vidunder, manicker och platser. Death Stranding misslyckas fatalt med det.

Death Stranding är ett skolboksexempel på hur en inte etablerar en alternativ verklighet. Det märks som tydligast ett par timmar in. För spelet öppnar starkt, många trådar lämnas hängande vilket verkligen får en som spelare att njuta av atmosfären och tonen – därefter börjar dock allt så sakteliga förklaras alltmedan världsbygget faller samman som ett korthus.

Berättelsen i Death Stranding är den mest Kojimanska berättelse jag någonsin tagit del av. Ett fullständigt övertydligt epos och speglande av Kojimas eget ego. En berättelse som är så högtravande, moralistisk och som tar sig själv på så stort allvar att jag emellanåt kräks lite lätt i ena armhålan. Det här är inte bra världsbyggande, och trots att jag mer än allt annat vill gilla det så tvingas jag konstatera att det helt enkelt inte håller måttet.

Vissa kommer dock gilla narrativet. En del för att de gillar allt Hideo Kojima spottar ur sig, och en del för att de inte kan skilja mellan höga produktionsvärden eller bra skådespelarinsatser och ett dåligt narrativ. Death Stranding är sanslöst välgjort, välproducerat och välspelat – det är bara narrativet, premissen och världen som inte håller måttet.

Eller ja. Spelupplägget håller inte heller måttet.

Det finns en trend i spelvärlden på senare år. En trend satt av genier så som Kojima och Rockstar. Dvs. de som helst bara solar sig i sina egna egon. En trend av att överarbeta spelmekaniken så till den milda grad att den närmast enkom består av alldagliga sysslor. Death Stranding tar det här längre än något annat spel. Här pratar vi inte om ett traditionellt actionspel där en måste underhålla och rengöra sina vapen utan om en DHL-simulator i vilken en måste dricka, duscha, byta skor, reparera paket och vandra abnorma sträckor över stock och sten. Tillråga på allt så är det också allt det är.

Death Stranding går mycket riktigt ut på att leverera paket och på så vis återanknyta människor med varandra. Kojima ljög alltså inte när han på Gamescom presenterade spelets premiss – vilket många nog trodde. Detta simplistiska spelupplägg enkom bestående av utmaningar så som att korsa forsande vatten, bestiga höjder och balansera lasten huvudkaraktären bär på sin rygg är vad du gör i Death Stranding – i vart fall om du inte lyssnar på någon av de många och långa mellansekvenserna.

Varje spelmoment är minutiöst detaljerat och överutvecklat. Bebisar ska vaggas genom ett minispel, urinblåsor ska tömmas och fickor ska gås igenom – allt med högsta möjliga grad av detaljrikedom. Problemet är bara att det aldrig är eller blir roligt. Visst kan färden från en plats till en annan innehålla mening – i det verkliga livet inte minst – men att spendera ett sextiotal timmar med att promenera i ett spel är inte underhållning.

Det är här jag vill återanknyta till Karin Boye. Boye menade aldrig att förhärliga livets alldagligheter utan att var och en måste ta vara på just det som är livets mening – nämligen livet. Death Stranding gör det absolut motsatta. Det upphöjer detta traglande, detta skobytande och detta duschande till något det aldrig kan vara – nämligen underhållning.

För egen del stängde jag av Death Stranding efter tio timmar. Spelet fick mig nämligen i det närmaste att längta efter att städa, duscha och raka mig. För inte ens jag med ett starkare intresse för spel än mången annan nörd kan rättfärdiga att jag i ett spel promenerar, städar (aja paketerar och reparerar paket) eller duschar mer än vad jag så gör i det verkliga livet. Just där och då, och just därför, drogs mina tankar till Karin Boye och dikten ”I rörelse” – det är att leva livet som är meningen – inte att bara existera.

Något betyg kommer jag inte att sätta på Death Stranding. Det är nämligen för egen del omöjligt att göra. Jag tycker nämligen att det bör upplevas inte för att det nödvändigtvis är bra, utan för att även du bör ta ställning till hur det talar till just dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: