Utvalt

Allt du tror dig veta om migrationen till Sverige är fel!

”Öppna era hjärtan” skanderade Fredrik Reinfeldt under sitt sommartal 2014 som ett försök att få svensken att acceptera ytterligare migration. Vad många dock inte visste var att svenskarnas hjärtan (och de svenska gränserna) redan hade varit öppna i flera decennium…

Det fanns en tid när jag trodde att Moderaternas vurm för en mycket (med brist på bättre uttryck) expansiv migrationspolitik berodde på att partiet på så vis kunde krossa välfärdsstaten inifrån. Jag minns tydligt hur jag förkunnade denna tanke för min mor runt 2010. Länge behöll jag den som en slags snuttefilt, ett sätt att hålla mig varm om nätterna. För medan samhället omkring mig blev allt kallare och allt mer oförståeligt så behövde jag något som värmde min klassiskt liberala själ.

Med åren blev det dock allt tydligare att jag hade alldeles gruvligt fel. Grunden för den expansiva migrationspolitiken lades långt, långt tidigare. Redan under Olof Palmes tid som svensk statsminister började Sverige trampa in på vägen som ledde mot massmigration. För ja. Det är just det migrationen till Sverige är och just det som den har varit allt sedan 1980-talet.

Med Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag 2010 fick (märkväl att exakt samma sak hängde vid Ny Demokratis intåg i riksdagen 1991) invandringsfrågan en ny betydelse i svensk politik. Den blev överordnad allt. Uppfattningar som under största delen av 1900-talet (fram till 1980) inte alls varit kontroversiella (som att invandringen ska vara noga reglerad, styrd ifråga om volymer och att arbetsinkraftsinvandring endast ska vara möjligt för kompetenser vi själva saknar nog av ifråga om manshuvuden) blev paria-åsikter som endast vidriga rasister kunde ta i sin mun.

Med kriget i Syrien (2011) kom början av vad som kom att kallas för ”flyktingvågen” (eller flyktingkrisen). När kriget där härjade som värst sökte nämligen mängder med iranier och afghaner asyl i Sverige. Ingen åtskillnad mellan dessa grupper och syrierna gjordes dock utan etablissemanget – med Socialdemokrater och Moderater i armkrok – förkunnade att det nu var viktigt att ”Sverige tog sitt ansvar”.

Till en början föreföll ansvaret bara vara just Sveriges. In i det längsta under 2014 och 2015 trummade regeringen Löfven nämligen på med mantrat att Sverige var en humanismens högborg och därför alltid skulle ha öppna gränser för alla som tog sig hit innan de tvärvände och sade sig stänga gränserna. Gråtande deklarerade Åsa Romson att Sverige behövde en andningspaus – inte för att hon ville – men för att det var tvunget.

För mången kan det ha verkat som att problemen kring ”invandringsfrågan” både började och slutade där och då – och till viss del gjorde visserligen debatten det – men inget kan vara mer fel. Inte ens med de ”stängda gränserna” som Coronakrisen fört med sig är nämligen invandringsfrågan avgjord eller nära på ens hanterad.

First things first. Låt oss titta på lite statistik.

Mellan 1980 och 2019 beviljade Sverige alltså uppehållstillstånd för närmare 1.3 miljoner asylsökande (om en slår samman de olika grunderna och tillfälliga lagstiftningarna). Därutöver beviljades uppehållstillstånd för närmare 1.1 miljoner anhöriga till dessa alsylsökande. Snittet under perioden ligger på cirka 33 000 per år. Med en median närmare 50 000 individer.

Sverige hade 1980 en folkmängd om 8.3 miljoner invånare. 1990 en folkmängd om 8.5 miljoner invånare. 10 år senare, dvs. 2000, en folkmängd om 8.8 miljoner. 2010 hade folkmängden ökat till 9.3 miljoner för att till i år (2020) ha stigit till 10.3 miljoner. Nativiteten (dvs. hur många barn en kvinna föder) hos svenskfödda har under perioden pendlat mellan 1.5 och 2.0 (2017 landade den på nära 1.5).

En nativitet om mindre än 2.0 leder (som den som behärskar logiskt tänkande förstår) till att befolkningen minskar varje generation – då det krävs två föräldrar för att skapa ett barn – varför varje familj behöver skaffa minst två barn för att befolkningen ska hållas på en stabil nivå. Sverige har dock sett en mycket kraftfull befolkningsökning (16% bara under 2000-talet och drygt 24% sett från 1980) och det trots att svenskfödda mammor skaffat färre än två barn i snitt.

För utrikesfödda ser situationen dock annorlunda ut. Rapporten ”Sveriges framtida befolkning” framtagen av SCB presenterar pedagogiskt siffror över nativiteten för utlandsfödda mammor från kategorin länder med medelhög utvecklingsnivå (varifrån den största delen av asylinvandrarna till Sverige kommer enligt SCB).

Utrikesfödda mammor föder alltså i snitt klart fler barn än mammor födda i Sverige – även om trenden förefaller minska något – och landar stadigt över 2.0. Vilket gör att gruppen kommer växa i andel av befolkningen på sikt – med eller utan invandring.

Den stora invandringen tillsammans med den högre nativiteten hos utlandsfödda har gjort att gruppen med utländsk bakgrund i andel av befolkningen har ökat kraftigt. Någon nyare data än den ovan har jag dock inte kunnat hitta i frågan.

SCB redovisar dock årligen andelen utlandsfödda i befolkningen. Vid årskiftet till 2020 uppgick den andelen av befolkningen (vilken är långt mindre än andelen personer med utländsk bakgrund) till 19.6%. I samma rapport som redogjorts för tidigare förväntas andelen utrikesfödda 2040 uppgå till cirka 25% (varför en sådan kraftigt inbromsning av utvecklingen skulle ske går dock inte att förstå utifrån rapporten) – andelen personer med utländsk bakgrund kommer dock att vara betydligt högre med beaktande av nativiteten.

Ett annat relevant mått att titta på är självförsörjningsgraden. Med en andel av befolkningen som är utlandsfödda om nästan 20% borde de utlandsfödda idag stå för närmare en femtedel av det svenska BNP:t. Den som har huvudet på skaft vet dock att så inte är fallet då Sverige knappast haft någon BNP-tillväxt alls per capita under perioden 1980 till 2020 (ett snitt om 1.25% och en median om 1.0%).

Orsaken därför är att invandrare från afrika respektive mellanöstern hade en självförsörjningsgrad (gränsen därför sätts av en medelinkomst om 12 500kr efter skatt) om 38 respektive 36% 2016. I snitt tar det 13-14 år (prognostiserat) för 50% av invandrarna från dessa grupper att bli självförsörjande. Det är därför inte svårt att se varför skattetrycket ständigt ökar samtidigt som välfärden urholkas…

Coronakrisen och dess stängda gränser förefaller heller inte drastiskt ha minskat antalet asylsökande. Under perioden januari till maj 2020 kom nästan 6300 personer till Sverige för att söka asyl. En minskning från föregående år med 25% men långt ifrån stängda gränser. Migrationsverket menar i sin prognos för 2020 vidare att de troligen kommer bevilja lika många uppehållstillstånd under 2020 som 2019 dvs. cirka 117 000 stycken eller annorlunda uttryckt ett ytterligare tillskott om cirka 1% till befolkningen.

En jämförelse med grannen i söder – den elake dansken.

Under perioden 1997 till 2019 beviljade danskarna uppehållstillstånd för cirka 70 000 asylsökande. Med ett snitt på cirka 3100 personer per år (dvs. en tiondel av antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige) och en median närmare 1000 personer. Det totala antalet uppehållstillstånd uppgick under perioden till cirka 100 000. Dvs. mindre än en sjundedel av antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige.

1980 uppgick befolkningen i Danmark till 5.1 miljoner (dvs. 60% av folkmängden i Sverige) för att till 2020 ha ökat till cirka 5.8 miljoner invånare, dvs. 56% av Sveriges befolkningsmängd.

Om Danmark skulle ta emot ett proportionerligt antal asylsökande i förhållande till Sverige (60% av vårt snitt) skulle de således behöva ta emot i snitt 18 000 invandrare per år. Dvs. 6 gånger fler än vad de idag tar emot i snitt per år.

Under 2000-talet har befolkningsmängden ökat med cirka 9% i Danmark jämfört med Sveriges 16%. Danmark har 2020 en halv miljon utlandsfödda (födda i icke västliga länder). Andelen utlandsfödda (från icke västliga länder) utgör således cirka 9% av befolkningen ställt mot Sveriges 19,6%.

Den totala andelen utlandsfödda om en även beaktar EU-medborgare uppgår till 15%. Andelen av befolkningen med icke västliga utländsk bakgrund uppgick vid början av 2019 till cirka 14% (då beaktat första och andra generationens invandrare).

Så, behöver vi öppna våra hjärtan och i så fall för vad?

Vid en direkt jämförelse med vår granne i söder förefaller Sverige och svenskarna ha varit öppna i sina hjärtan enda sedan 1980-talet – och mer därtill. En stor migration från utomeuropeiska länder är således inget nytt, eller något som startade under 2010-talet, utan det är något som pågått under en lång tid.

Det är svårt att inte häpna över hur dramatiskt Sveriges demografi förändrats under de senaste 40 åren och över hur de framtida prognoserna ser ut – med eller utan ytterligare invandring.

Med en självförsörjningsgrad som når 50% (prognostiserat) först efter 13-14 år och invandring som uppgår till cirka 1% av befolkningen per år är det lätt att se att det ekonomiskt ser mörkt ut för Sverige även framgent.

Den som företräder linjen att svenskarna måste öppna sina hjärtan och omfamna denna migration, som inte kan kallas för annat än massmigration, har ett antal frågor denne behöver besvara däribland varför och för vad.

Vad är syftet med att öka befolkningen i Sverige med 1% per år? Vilken glädje ger det för människor som flyr att landa i ett närmast permanent utanförskap i Sverige? På vilket sätt är det humant att istället för att hjälpa många flyktingar på plats i sina närområden endast hjälpa det fåtal som når Sverige? Vad är nyttan av att den svenska homogena befolkningen på sikt för en allt mer tynande tillvaro?

För mig är det omöjligt att besvara de ovanstående frågeställningarna – men en sak är säker. Sverige har redan stått med öppna hjärtan och öppna gränser under alltför lång tid varför inte ens det faktum att migrationen slår sönder välfärdsstaten inifrån kan få mig att sova gott om nätterna längre…

Källor:

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/statistiknyhet/asylsokande-grund-for-bosattning-utlandsk-bakgrund-medborgarskapsbyten-adoptioner-hushallsstatistik-och-medellivslangder-2015/

https://www.dst.dk/da/Statistik/nyt/relateret?eid=10026

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningsframskrivningar/befolkningsframskrivningar/pong/publikationer/sveriges-framtida-befolkning-20182070/

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/utrikes-fodda/

https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/tabell-och-diagram/manadsstatistik–riket/antal-asylsokande-per-manad/

https://www.dst.dk/da/Statistik/emner/befolkning-og-valg/indvandrere-og-efterkommere/indvandrere-og-efterkommere

Utvalt

Svensk exceptionalism – hur den som tror att den är en övermänniska hanterar en pandemi!

Mitt i coronakrisen gör sig den svenska exceptionalismen och värdenihilismen mer påmind än någonsin. Obefintlig beredskap, svaga strukturer i offentlig förvaltning och en politisk opposition som mest liknar en död säl spelar ingen roll. För Sverige är, och har alltid varit, ett land av övermänniskor. Ett folk så moraliskt högstående och välutvecklad att varje annat land framstår som underutvecklat och degenererat – eller det är i alla fall den bild som sittande regering tillsammans med myndighetssfären och etablerad media försöker förmedla. I veckans krönika tar jag därför ett helhetsgrepp om den svenska exceptionalismen och förklarar hur skev svenskens självbild egentligen är.

Sverige är en moralisk supermakt. Utropen därom började först med den Socialdemokratiska regeringen som tog makten 2014 men tendenserna därtill hittar vi längre tillbaka i tiden än så. Redan under efterkrigstiden la Sverige ann en utrikespolitik värdig en moraliskt stormakt. Palme tog varje chans att slå mot amerikanerna under vietnamkriget och under hela hans tid som socialdemokratisk partiledare tog rörelsen varje chans att stötta diktarurer och terrorgrupper och med den sittande regeringen fick Sverige för första gången en feministisk utrikespolitik.

Vad definierar då den feministiska utrikespolitiken. Jo. Genuscertifieringar, tvingande jämställdshetöverväganden i folkhälsoarbetet och inom försvarsmakten samt mångfaldsintegrering i varje statlig myndighet. Därtill ingår också att klä samtliga kvinnliga medlemmar i regeringsdelegationen i hijab när de besöker Iran, att inte ta i hand med män från Iran när de besöker Sverige, att kasta pengar på islamistiska rörelser som muslimska brödrarskapet och att ge massiva bidrag till terrorgruppen Hamas som försöker sätta mellanösterns enda demokrati Israel i lågor. Visst låter det feministiskt. Visst är vi en moralisk stormakt?

Där står den världens första feministiska regering…

Det vore enkelt att tänka att den feministiska regering som underkastar sig patriarkala strukturer och iklär sig hijab vid statsbesöket i Iran inte är särskilt feministisk. Inte med svensk logik. Hela iden om att Sverige är en moralisk stormakt bygger nämligen på dubbeltänk. I Orwells 1984 använder statsmakten, kallad storebror, sig av så kallat dubbeltänk. Dubbeltänket går ut på att hålla två helt motstående trosatser för sanna samtidigt. ”Krig är fred och slaveri är frihet”.

I Sverige visar sig dubbeltänket starkast ifråga om svenskens syn på alla människors lika värde. ”Alla människor är lika mycket värda men svensken är fullständigt överlägsen alla andra människor och måste därför ta hand om alla andra”. ”Alla kulturer är lika bra men den svenska kulturen står över alla andra varför alla andra vill bli just svenskar”. ”Alla människor är lika bra på X, Y och Z men svenskar är alltid bäst på allt varför alla egentligen vill leva här”. Det går att fortsätta i all oändlighet andemeningen är dock densamma i varje exempel. Alla människor, alla kulturer och alla värderingar är likvärdiga – men de är samtidigt fullständigt underlägsna de svenska värderingarna, kulturen och därmed också svenskarna som kollektiv.

Mustafa Panshiris och Jens Ganmans ”Det lilla landet som kunde” resonerar tänkvärt kring de låga förväntningarnas rasism vilka också är ett utfall av den svenska exceptionalismen.

Detta synsätt är troligen en följd av att svensken under största del av historien levt frånskild från omvärlden högt upp i norden i återtuseenden och därför har en av världens mest homogena befolkningar (även om Sverige under de senaste 20 åren snabbt förändrats demografiskt). Svenskar är närmast olidligt lika och trots regionala och lokala skillnader ligger den snällism präglade kulturen som en våt filt över hela det svenska samhället. Svensken vet att den är unik och exceptionell – den bara vet det – och det gör den också mycket mottaglig för intersektionalistiska tankegångar.

Intersektionalismen bygger på föreställning att det överallt i samhället finns allmänrådande makstrukturer som missgynnar somliga och gynnar andra. Kvinnor, HBTQ-personer och människor med någon form av utländsk bakgrund är alltid strukturellt missgynnade och därmed offer medan de vita männen är privilligerade och därmed förtryckare. Delar av denna ideologi och föreställningsvärld passar som handen i handsken med den svenska exceptionalismen. Den gör det nämligen möjligt att ständigt betrakta alla som inte är svenskar eller har svensk bakgrund som offer – vilket svensken ändå alltid gör.

F!:s mest prioriterade fråga under krisen är som synes den vanliga. Nämligen att gynna ”utsatta” grupper. Varför de är särskilt utsatta just nu? För att de alltid är det. Hela ideologin bygger nämligen på den premissen.

Den svenska exceptionalismen och värdenihilismen gör sig ständigt påmind. Inte minst i den pågående Coronakrisen. Sverige valde som ett av tre länder redan i inledningsskedet av Corona-krisen att försöka begränsa smittspridningen snarare än att försöka stoppa densamma. När människor återvände efter sportloven från svårt drabbade områden som Iran och Italien sattes ingen i karantän – inte heller testades någon. Det fans nämligen ingen risk för smittspridning i Sverige enligt den svenska folkhälsogurun Anders Tegnell. Underlagen för denna övertro till betydelsen av Svensk jord – den svenska exceptionalismen såklart. Och så har det fortsatt.

Storbritannien valde efter en prognos från Imperial College att byta strategi. Tanken på långsam och kontrollerad spridning och en tilltro till möjligheten att bygga folkimmunitet byttes på grundval av att det prognostiserade antalet döda skulle uppgå till hundratusentals mot försök att stoppa smittspridningen genom lock downs och andra hårda restriktioner. En tid därefter bytte också det andra landet som valt samma väg som Sverige – nämligen Vitryssland – strategi. Svensken stod nu, precis som den så gärna önskar, ensam kvar.

På grundval av sin trofasthet har svensken fått utstå en del kritik i internationell media. Bland annat har en tysk ”mystisk” journalist ställt kritiska frågor (hur han ens vågar) vid Folkhälsomyndighetens (FHM) pressträffar och därtill har den evigt onde Trump ifrågasatt Sveriges agerande. Som alltid leder dock varje kritisk fråga till än hårdare trofasthet. Från såväl svensk media som diverse experter har vi fått höra att Sveriges väg är den rätta eftersom ”… alla andra har fel!”. Vänta – kan det vara ytterligare ett tecken på svensk exceptionalism?

När dödstalen sedan började stiga fick vi förutom att ”peaken nu är nådd” också höra hur de höga dödstalen troligen beror på att ”Dödsfall i coronaviruset mäts på olika sätt i olika länder men ingen kan mäta så exakt som Sverige”. Det är alltså inte fler som dör här än i Norge, Finland eller Danmark vi är bara mycket bättre på att mäta. Att fler dör per capita, lugnt det kan förklaras på samma sätt. ”Det är svårt att tänka sig att man kan bli bättre på att hitta fallen än vad vi är i Sverige”.

När strategin gång på gång motbevisas rycker FHM och media enkom på axlarna och fortsätter trycka ut mer av samma smörja. Sverige följer i antalet dödsfall per capita nästan exakt Italiens kurva, smittan finns på äldreboende och har spridits dit av personal som saknar skyddskläder, i Sverige diagnostiseras inte de som dör på äldreboenden och i Stockholm (samt i Örebro) sprids smittan obehindrat på fulla uteserveringar och klubbar allt medan staten tittar på, vad en kan förmoda, förnöjt.

FHM har i sina prognoser utgått från att långt fler är smittade än vad vi vet, vilket är logiskt eftersom att vi slutade testa brett redan efter någon vecka efter utbrottet, och att vi därför kommer allt närmare folkimmunitet. Tesen skulle bevisas genom testning av ett representativt urval av Stockholms befolkning (1000 personer). Resultatet blev dock rejält nedslående då enbart 2.5% av de testade bar på Corona (hur många som var immuna är dock fortsatt oklart). Ropen skulle dock skalla. Mantrat upprepades: Sverige behöver inte restriktioner för vi är ett moraliskt högstående och konformt folk som ändå tar ansvar. Också denna tes skulle dock komma på skam.

På torsdages presskonferens tackade inriskeminister Mikael Damberg alla de som valt att ställ in sina påskresor och konstaterade att svenskarna minsann tog ansvar. När en icke namngiven DN-journalist undrade om detta inte helt motbevisades av de massiva köerna ut från Stockholm i både södergående och norrgående riktning konstaterade Damberg bara att de flesta minsann tog ansvar och att hans uppmaning minsann satte press på övriga att göra likadant. Svensk exceptionalism återigen.

Under samma presskonferens meddelade FHM att deras rekommendationer, som enligt deras egen utsago inte är rekommendationer utan typ regler, inte följdes så väl som de önskade av restauranger och barer varför de nu skulle bedriva tillsyn. Märkväl att det är företagarna som inte följer rekommendationerna inte människorna som trots rekommendationerna går på klubb eller bar. Att rekommendationerna inte följs särskilt väl är dock knappast konstigt då de är i det närmaste obegripliga. FHM är nämligen mästare på just dubbeltänk.

Ett par dagar tidigare uppdaterade FHM sina rekommendationer ifråga om idrottsutövning. De uppdaterade rekommendationerna innebar förutom förbudet att samla fler än 49 personer till en sammankomst att resor skulle begränsas att all idrottsutövning skulle ske utifrån riktlinjen om att människor inte får befinna sig närmare varandra än 1.5 meter och att avståndet tydligt skulle märkas upp så att riktlinjerna kunde följas. Med anledning av rekommendationerna gick Svenska fotbollsförbundet ut med att samtliga matcher och cuper skulle ställas in på grund av rekommendationerna. Sakta i backarna tänkte FHM:s Anders Tegnell som snabbt gick ut och sa att SvFF ”Nog övertolkat rekommendationerna” vartefter han upprepade desamma. Mångtydigt – absolut. Ett klassiskt fall av dubbeltänk – i allra högsta grad.

Det är utifrån FHM:s riktlinjer omöjligt att spela fotboll, jag menar bara själva grundpremissen innebär att cirka 50 människor måste samlas, det är också omöjligt att hålla klubbar och barer öppna – men trots det stänger FHM och regeringen inte igen verksamheterna varför människor fortsätter besöka de. Svensken är extremt konform – men alla behärskar inte dubbeltänk lika bra som myndighetssfären varför de omöjligen kan förstå att en uppmaning att fortsätta idrotta i verkligheten betyder spela inte fotboll eller att en öppen krog ändå inte får besökas.

SVT:s lokalredaktion i Örebro publicerade under fredagen en artikel om hur öde Örebros centrum nu var under corona-krisen. Beviset för deras tes var drönarbilder tagna vid 11-tiden på fredagsförmiddagen. Problemet med tesen är dock att uteserveringarna var fulla redan runt 14-tiden på fredagen. Bilderna ovan tog en av mina hantlangare runt 11-tiden samma kväll. Här råder allt annat än social distansering. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/se-orebros-tomma-centrum-fran-ovan

Det ovanstående passar dock inte i regeringens, myndigheternas och medias narrativ. Sverige är exceptionellt här tar alla ansvar av sig själva och här behövs inga förbud och inga restriktioner. Sveriges väg är den demokratiska och frihetliga vägen påstår Aftonbladet medan regeringen skaffar sig bemyndigande att delvis styra landet genom dekret. Den fria debatten kring hantering försöker Anders Lindberg tysta genom att be alla som inte är ”experter” (och alla som vanligtvis är experter men inte jobbar på FHM) att ”… hålla käften”. Svensk exceptionalism och värdenihilism återigen.

I Kvartals fredajsintervju från den 27 mars intervjuades den taiwanesiska doktorn Daniel Liao. Daniel Liao förklarade hur Taiwan genom Sars och Mers lärt sig hur en analkande pandemi ska hanteras. Han förklarade att smittspridningen genast måste stoppas, masstester måste utföras och varje smittad ska isoleras och hållas i karantän. Strategin har varit lyckad i Taiwan där något större utbrott aldrig skett av det senaste coronaviruset. När Liao får möjlighet att kommentera Sveriges strategi är han dock återhållsam. ”I Sverige kommer ni också lära er hur pandemier ska hanteras – men alla länder har olika kulturer som gör det mer eller mindre möjligt att vidta vissa åtgärder”. Hårdare än så vill han inte kritisera Sverige utan vid varje annan fråga hänvisar han till den svenska kulturen. Liao har förstått något frågeställaren inte har förstått – nämligen att svensken ser sig som exceptionell och att denne därför inte kan eller bör kritiseras – det leder nämligen ändå inte till någonting annat än att svenskens självbild stärks.

Hur fanken blev det såhär? Orsakerna därtill är tre. 1. Vi svenskar ser oss som exceptionella. Vår väg är därför alltid rätt väg och om någon kritiserar den blir vi därmed bara mer säkra på att den är just rätt. 2. Svensk kultur är starkt värdenihilistisk – här finns inga allmänrådande ideal och ingen naturrätt – vi ser därför inget värde i individer bara i kollektiv. Att äldre människor dör spelar mindre roll för follkhälsan i stort och bör därmed knappt beaktas. 3. Sverige saknar helt beredskap varför ingen annan väg ens är möjlig att ta. Här finns ingen med mandat (tills regeringen fick sitt dekret) att stänga ned samhället, ingen kapacitet att testa och ingen skyddsutrustning för de som arbetar på äldreboenden så att smittan kan stoppas.

Friedrich Nietzsche skrev om övermänniskan. Övermänniskan är enligt Nietzsche den människa som når utöver sitt öde, som övervinner sitt öde, som ensam är ansvarig för sitt öde – utan några gudar. Hon erkänner inga andra värden än det hon själv funnit värdefullt, och inga andra lagar, än de hon själv skapat åt sig. Hennes sanning är hennes egen sanning, och kan inte vara någon annans sanning. De omständigheter som skapat henne, och det öde hon skapat åt sig, kommer ständigt att skapa henne åter; ”Den eviga återkomsten.”.

Svensken och svenskens statsideologi socialismen erkänner inga högre värden, lyder inte under någon annan lag än den denne själv stiftat och känner ingen annan sanning än sin egen. Svensken tror sig vara övermänniskan. En sådan övertygelse är självbekräftande. Varje uns av kritik från omvärlden bekräftar bara svenskens överlägsenhet. Svensken känner inga andra lagar än de hon skapat åt sig själv och inga andra värden än de hon själv funnit värdefulla. Sverige är därför en moralisk stormakt oaktat hur många som dör i pandemin. Det är svensk excpetionalism i ett nötskal. Det är såhär den som tror att den är en övermänniska hanterar en pandemi.

Utvalt

Det är dags för handeln att handla eller dö coronadöden!

De senaste åren har medierna frekvent skrivit om den så kallade butiksdöden. Dvs. hur diverse fysiska butiker dör på näthandelns altare. Stora butikskedjor så som Expert, BR-leksaker och nu senast Teknikmagasinet har alla strukit med. Många av företagen pekar på det höga kostnadsläget ifråga om lokalhyror som en källa till varför verksamheterna inte går runt. I och med coronapandemin har detaljhandelsbranschen dock fått en helt ny fiende och det är nu dags att fastighetsägarna handlar för annars kommer de alla att dö coronadöden.

Vem vill driva en butik som ingen besökar – eller änn mer relevant – vem har råd att driva en butik som ingen handlar i?

Svensken har de senaste veckorna fått lära sig ett nytt begrepp. Social distansiering. För de som är som mig är det knappast ingen nyhet att en gör bäst i att hålla sig undan folk – men för mången annan är tanken på att minimera sina sociala interaktioner ny. Ja, kanske helt ny till och med.

Den sociala distanseringen får konsekvenser. Allt färe tar bilen och åker ut till stadens köpcentrum, som här i Örebro råkar vara köpcentrumet Marieberg, varför köpcentrum efter köpcentrum nu gapar tomt på folk. Inget folk ingen kommers och inom kort riskerar därför flertalet av våra köpcentrum att också gapa tomma på butiker.

Min särbo råkar arbeta som butikschef inom detaljhandeln och till och med just på köpcentrumet Marieberg. Han vittnar själv om hur ”ingen kommer och handlar”. Kommersen är slut, död och finito. Eller ja. Inte helt död, en och en annan dyker fortsatt upp under dagarna, men besökarna är långt färre än en vanlig grådassig måndag.

Utan att gå in på siffrorna bakom så är det tydligt att deras butik – såväl som alla andra – behöver ta till drastiska åtgärder för att minska sina kostnader. Den första och största är såklart att dra ner på personalen. Så långt så gott. Varje företagare bör se om sitt eget hus och få ned kostnadsläget i en situation som denna – annars finns företaget inte kvar imorgon och kan då heller inte återanställa någon personal.

Det finns dock ett problem som företagarna inte ensamma kan rå sig på. Det höga kostnadsläget för lokalhyrorna.

Fastighetsägarna och deras närmast krampaktiga upprätthållande av de höga hyrorna…

Butiksdöden är sedan tidigare ett faktum och långt fler butikskedjor än som hittills slagit igen har rejäla problem. HM brottas med sin lönsamhet, Digital Inn är under rekonstruktion och MQ omformas i ett sista desperat dödsryck till MarQet.

Förutom konkurrensen från näthandeln, vilkens priser de fysiska butikerna inte kan matcha då de måste ha personal, pressas butikerna av det höga kostnadsläget. Teknikmagasinet försattes för en tid sedan i konkurs och uppgav att alltjämt stigande hyror (som inte kan omförhandlas) som en av orsakerna.

Köpcentren och andra fastighetsägare skriver ofta mycket långa hyresavtal. Dagens hyresavtal är således skrivna i en annan tid än den vi idag står i. Trots det omförhandlas inte hyrorna, inte ens när butikerna står vid dödens rand.

Fastighetsägarna verkar resonera som så att om en får sin hyra sänkt måste alla andra få det och då minskar lönsamheten för fastighetsägaren. Det är visserligen korrekt men nu om någon gång, när de stirrar döden i vitögat, så måste fastighetsägarna börja tänka om.

Vem vill, eller kan, driva butik eller restaurang i ett tomt köpcentrum?

Mariebergs köpcentrum i Örebro ägs sedan 2002 av Steen & Strøm AB. Inriktningen har varit solklar. Lokalerna har renoverats, köpcentrumet har expanderat och hyrorna har höjts i en rasande takt. Det kan det köpcentrum som drar 4.1 miljoner besökare om året göra. Men butikerna är en förutsättning för att ett köpcentrum överhuvudtaget ska få besökare.

Nyckeln till Mariebergs framgång har varit att utbudet utökats och att fler och fler besökare därför lockats att åka dit. Fler besökare genererar större möjligheter att bedriva fik, restauranger eller snabbmatsställen.

I och med Coronavirusets framfart stoppas den utvecklingen. Marieberg har nu ett besökarantal nära noll och inget erbjudande i världen verkar kunna locka kunderna att strömma till i massor. Hyrorna håller de dock fast vid – oaktat bristen på kommers.

Ledningen för köpcentret har visserligen beslutat att butikerna nu får hålla öppet och stänga hur de vill. De är så att säga inte längre bundna av köpcentrets öppetider. Men det är på intet sätt tillräckligt.

Den som vet hur hyressättningen ser ut, utan att avslöja siffror jag inte kan eller får avslöja, vet att butikerna kan göra sig av med samtlig personal i tider som dessa utan att kunna pressa ned kostnaderna tillräckligt för att inte göra brakförluster.

Missförstå mig rätt, butikerna bör säga upp folk men det måste med anledning av det ovanstående till ytterligare åtgärder. Åtgärder som bara fastighetsägarna kan vidta. Som fastighetsägare finns det bara en lösning på problematiken, om en inte vill att närmast samtliga butiker ska ha bommat igen för gott när krisen är över (vilket kommer tvinga ner hyrorna till nästan noll för att få in nya butiker) måste hyrorna nu reduceras kraftigt.

Om jag vore VD för Marieberg hade jag under överskådlig tid satt ner hyran till närmast noll – samtidigt som jag permitterat eller sagt upp egen personal som sköter exempelvis städning och fastighetsskötsel till minimala nivåer så att det mest basala kan upprätthållas till minsta möjliga kostnad. Utan sådana drastiska och drakoniska åtgärder riskerar det nämligen att inte finnas några butiker kvar när pandemin är över.

Så det är dags nu för handeln att handla eller dö coronadöden. För vad är egentligen bäst, att under en kort tid kunna upprätthålla hyrorna men på sikt stå med tomma köpcentrum eller rädda det som räddas kan tillsammans med företagarna som driver butiker där idag. Jag vet vad jag hade gjort. Fastighetsägarna å andra sidan verkar mer intresserade av att dö Coronadöden.

Ett folktomt Marierberg såhär i coronatider. Bildtack till NA.se
Utvalt

Corona – De unga vuxna som med sin nonchalans och egocentrism riskerar att ha ihjäl våra äldre.

Coronakrisen är här på allvar. Antalet smittade i Sverige är nu (eller i vart fall alldeles, alldeles snart) fyrsiffrigt. Hockeymatcher ställs in, mötesfriheten begränsas och våra nordiska grannar stänger såväl gränser som skolor. Mitt i allt detta står de där. De unga, naiva, ”vuxna” med ett glas rose i handen redo för ännu en lördagskväll på stan. Tätt intill varandra, gärna ansikte mot ansikte, dansar de natten lång. När krogen väl stänger vid 02.00 är kvällen i deras värld ännu ung varför de sluter upp med några tillfälliga vänner för att låta kvällen fortsätta bakom lyckta dörrar. Unga, njaee inte alla. Naiva, ja i allra högsta grad… Dessa självupptagna festprissar kan mycket väl bli de äldres bödlar. Det är därför dags för dem att vakna.

Det ringer i partnerns telefon. Min partner svarar. ”Hörru, vad ska du göra innan festen ikväll?” ljuder en av hans lika festgalna vänner. En kort konversation tar plats i vilken de båda diskuterar var de bäst tar några glas innan de tar steget ut i natten. Så långt allt trevligt förutom att den andre, inringaren, hostar betänkligt. ”Är du sjuk?” frågar jag (fast jag redan vet svaret). ”Hahha, ja. Jag hostar för glatta livet. Corona du vet” Skrattar han fram. Jag skrattar inte.

Coronaviruset är en pandemi. En pandemi av en omfattning vi inte sett sedan spanska sjukan som härjade Europa under 1900-talets början. Ingen nu levande person har alltså upplevt något liknande och i det fredsskadade landet Sverige saknas det erfarenheter av verkliga kriser så långt som en fem till sex generationer tillbaka. Det gör något med människor. De blir naiva – ja närmast korkade.

Spanska sjukan krävde under en period av två år mellan 50 och 100 miljoner människors liv. Inget talar för att Corona-utbrottet ska bli lika allvarligt (dels är dödligheten lägre och dels vidtas åtgärder för att minska smittspridningen), men i USA räknar myndigheterna med att dödsiffran – i det bästa scenariot – ändå kommer uppgå till cirka 400 000 människor. I det värsta scenariot väntar de sig miljoner döda. Omsatt till Sverige skulle dödstalen med ett sådant scenario uppgå till i vart fall ett par hundra tusen döda. Ett par hundra tusen döda, i ett land med blott 10 miljoner invånare.

I den första fasen av smittspridningen krävs insatser som lokaliserar smittbärare och isolerar dessa. All kraft bör då läggas på att minska spridningen. I Sverige agerade vi i denna fas mycket sent men också mycket klent. Den svenska regeringen säkerställde inte isolering av de som kom från riskområden, gjorde det heller inte obligatoriskt för de att genomgå provtagning och de vägrade hålla dessa människors barn borta från de allmänna skolorna. Resultatet blev att vi fick så kallade allmän smittspridning.

När ett land nått allmän smittspridning sprids smittan i samhället oberoende av de utländska influenserna. Dvs. det är inte längre möjligt att spåra smittan. I en sådan fas behöver staten och det allmännas resurser tas bort från smittspårningen och istället läggas på att säkerställa att tempot i utbrottet hålls ned så att de i riskgrupperna som kräver intensivvård med respiratorer (cirka 20% av de drabbade) kan säkerställas god vård när de behöver den.

Om det allmänna misslyckas med att begränsan smittspridningen riskerar situationen att urarta likt hur den gjort i Italien. I Sverige har vi ett visst antal intensivvårdplatser och ett visst antal respiratorer. I enlighet med bilden nedan är siffran över antalet sådana vårdplatser idag cirka 600 stycken. 600 personer kan alltså samtidigt genomgå sådan intensivvård som 20% av de Coronadrabbade behöver. Den 601 första patienten kan alltså inte behandlas och kommer därmed mest troligt att dö.

Dessa respiratorer är ju dock inte tillgängliga överallt samtidigt utan finns i olika regioner runt om i vårt avlånga land. En region kan alltså nå sin maxkapacitet långt tidigare än efter 600 fall. Det finns tecken på att region Stockholm i vissa avseenden snart kommer att nå densamma. Oaktat antalet vårdplatser i varje region så är följande sant. När vården inte längre har tillgängliga respiratorer och intensivvårdsplatser så kommer vården tvingas välja mellan patienter och människor som inte kan få vård kommer att dö.

Exakt detta händer just i detta nu i Italien. Vårdinrättningarna är fulla, kapaciteten för intensivvård med andningshjälp är nådd och på grund av det så dör människor. Det finns därför nu bara en enda sak att göra, att sakta ned förloppet och se till att antalet smittade som kräver vård hålls på en nivå (över tid) som sjukvården klarar av att vårda. Det är därför just vad Folkhälsomyndigheten och Regeringen (om än relativt klent) försöker göra när de stänger ned evenemang, folksamlingar och offentliga tillställningar.

Det är också det Folkhälsomyndigheten och Regeringen försöker göra när de ber dig med symptom att stanna hemma (oaktat att de inte längre kan testa dig), när de ber dig tvätta händerna, när de ber dig att inte besöka dina äldre och när de ber dig att iakta försiktigheten i möten med andra. Unga drabbas lika lätt som äldre av Corona-viruset men kräver generellt mindre, eller ingen vård. Unga smittar dock lika mycket som äldre och måste därför ta sitt förbannade ansvar för att minska smittspridningen.

Det hela är egentligen rätt enkelt. Sjukvårdens kapacitet är relativt statiskt. Vi behöver därför se till att antalet Corona-smittade som behöver intensivvård över tid inte uppgår till ett högre antal än antalet vårdplatser…

Ikväll tänker jag därför på alla de unga som står där på dansgolvet på krogen. Är det värt det? Är ett krogbesök värt ytterligare smittspridning som riskerar hundratusentals människors liv. Är din krogkväll och efterföljande dagen efter-jobb i något serviceyrke mer värt än faster Agdas ,som du på jobbet smittar ned, liv.

Ungdomar och unga vuxna har ofta en förkärlek för att vara alarmister. Vilket visats inte minst med den rådande klimathysterin. De ljuder gärna som larm över hur de vuxna berövat de deras framtid – och tror på allvar alltså att klimatet håller på att haverera. Åtgärderna de kräver är ofta drakoniska ”ingen ska få köra bil”. Samma unga vuxna som vanligtvis ljuder som mistlarm står nu alltså i kön till krogen som små tickande bomber. Att kräva att andra ska ta ansvar är lätt – att ta eget ansvar för sitt eget och andras liv är desto svårare. Ta nu ert förbannade ansvar för våra äldre, för de i riskgrupper och stanna hemma. Inte för alltid, men tills ett vaccin finns på plats och tills den mest akuta perioden är över. Det är dags även för våra unga vuxna, och våra festprissar, att växa upp och bli vuxna.

I kriser behöver vi visa solidaritet (trots att jag hatar ordet) och ta hand om varandra. Ibland är att inte besöka andra som befinner sig i riskgrupper just det. Tänk på att: distansiera dig från alla onödiga sociala kontanter, tvätta händerna, stanna hemma om du har minsta symptom och besök framför allt inte äldre eller människor i riskgrupper i onödan. Håll kontakten med nära och kära via telefon och digitala lösningar och hjälp gärna en granne eller bekant som befinner sig i en riskgrupp med exempelvis handling så att de inte själva behöva utsätta sig för risk. Att vara människa är att respektera och värna om andra – det är dags att även ni gör det nu.

Vad som inte händer om vi alla tar vårt ansvar kan bara framtiden utvisa. Kanske klarar vi oss mirakulöst nog ändå. Kanske kommer ett vaccin redan nästa vecka. Mest troligt inte dock. Om du som står där i kön till krogen inte omedelbart gör andra prioriteringar riskerar du att få smittan och framför allt att sedan smitta andra. För varje smittad person förlängs pandemins varaktighet och för varje smittad person ökar risken för att människor ska dö. Ta därför ditt ansvar och stanna hemma.

Utvalt

Politik – Lars Ohly och Jessica Stegrud, två goda exempel på varför public service bör läggas ned snarare än reformeras!

I veckan har frågan om SD:s inkallning av representanter för public service-bolagen till riksdagen stått högt på agendan. Från såväl höger som vänster kritiseras SD för att vilja kidnappa de statliga och oberoende medierna. I veckans krönika går jag därför igenom varför statliga medier aldrig kan vara oberoende och varför kollektivister bara verkar gilla tanken på maktdelning sålänge makten tjänar deras egna syften.

Vad har Montesquieu, John Locke och amerikas grundande fäder gemensamt. De trodde alla på principen om maktdelning. Att makten, även i en demokrati, måste delas mellan olika grenar av styrelseskicket så som domstolarna, statschefen, regeringen och församlingen av folkvalda för att inte demokratin ska utvecklas till en stat där majoriteten förtrycker minoriteter.

Sverige är på grund av Socialdemokratin, eller i vart fall med dess goda minne, inte en stat som präglas av maktdelningsprincipen. Istället präglas den svenska staten av tron på folksuveräniteten – vilket också återspeglas i vår grundlag där det står att ”All offentligt makt i Sverige utgår från folket”. All offentlig makt. Smaka på den. Vidare står det i regeringsformen att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare”. All offentlig makt utgår alltså från de folkvalda företrädarna – nämligen våra riksdagsmän.

Om du vill läsa mer om varför Sverige är något av en demokratur kan du klicka på länken nedan. https://allthetimespentgaming.com/2020/02/15/varfor-sverige-ar-nagot-av-en-demokratur-del-1/

Visst har domstolarna i senare års grundlagsredivideringar kommit att åtnjuta mer självständighet och ett större utrymme för att pröva en lags laglighet, men med en så svag konstitution som den svenska är Högsta Domstolen (och övriga domstolar) fortsatt gravt handikappad i förhållande till sina amerikanska diton.

I ett land som i närmast unik (det är något av ett skandinaviskt drag) omfattning fullständigt omfamnar principen om folksuveränitet skriker alltså nu vänstern (vilka ligger bakom den svaga konstitutionen och den låga graden av maktdelning) högt om hur viktigt det är med separation mellan staten och public service-bolagen och att den svenska förvaltningen faktiskt ska vara opolitisk.

Det är i sig inget nytt, utan det händer varje gång borgerligheten kritiserar myndighetssfären, men det vore klädsamt om vänstern då också även när kritiken mot de politiserade myndigheterna inte står som spön i backen lyfte fram vikten av maktdelning och stärkte statsförvaltningens oberoende.

”Men public service är oberoende!” skriker vänstern.

Att tre statliga mediebolag som varje år åtnjuter 8.5 miljard i skattepengar för att driva sin verksamhet skulle vara oberoende är ett närmast parodiskt uttalande. ”Men sändningstillstånden är nu längre och garanterar finansiering under fem år oavsett riksdag eller regering”. Fem år är knappast en särskilt lång tid och efter fem år kan det statliga mediebolaget således ändå få känna på smockan det innebär att ha gjort sig ovän med makten.

”Men public service är i alla fall opartiska!” kontrar den radikale.

Ingen är eller kan vara helt opartisk. Ingen människa är fri från bias. Ingen redaktion kan därför heller vara fri från bias. Public service kan därför inte vara opartiskt. Inget mediebolag kan.

För public service-bolagen förefaller opartiskhet betyda att programledarna inte uttryckligen tar ställning för eller emot en viss åsikt. Så må vara fallet. Men programledarnas och redaktionens åsikter kommer ändå alltid att lysa igenom i frågorna de ställer, vinklingarna på reportagen eller i vilka gäster de bjuder in.

Att public service-bolagen inte öppet redovisar sin redaktions eller sina programledares bias gör det hela än farligare. De anspelar på att vara den ljusa kraften, godheten och opartiskheten – när det i själva verket är omöjligt. Resultatet blir en form av hjärntvättning där tittarna tror att public service endast levererar fakta – men där de i själva verket (och egenuttalat) är agendasättande.

I veckans avsnitt av Veckopanelen i Kvartal ställdes Lars Ohly mot SD:s Jessica Stegrud i ämnet public service. Ohly hävdade då bestämt att SD försökte rucka på grundläggande demokratiska principer genom att försöka påverka public service-bolagen politiskt genom att kalla de till kulturutskottet. Ett sådant agerande kunde enligt Ohly också leda till en lägre grad av opartiskhet på sikt.

Jessica Stegrud kontrade, i ett för hennes del ovanligt förvirrat resonemang, med att public service-bolagen idag inte kan redovisa huruvida de är opartiska eller inte och att utfrågningen i kulturutskottet skulle handla om just det. Stegrud drog därefter upp en rad exempel på när public service-bolagen inte agerat opartiskt varpå Ohly kontrade med argument för motsatsen.

Ohly framhöll särskilt hur uppdrag granskning under hela hans partiledarperiod närmast bedrivit häxjakt på honom – vilket enligt honom om något borde vara ett bevis på SVT:s opartiskhet. Ohly har dock fel. Reportagen bevisar bara motsatsen.

För att någon ska besvära sig med att bedriva häxjakt på Lars Ohly för att han ursäktat diktaturer som Castros Cuba och gråtit när berlinmuren föll så krävs det att någon inom redaktionen (i detta fallet Janne Josefsson) tycker att ett sådant förhållningssätt till dessa företeelser är fel. Dvs. ett uttryck för någons bias och därmed också allt annat än opartiskhet.

Orsaken är densamma till alla granskningar som uteblir. Dvs. att redaktionen är överrens om att politiken i den delen är god och därför inte behöver granskas. Janne Josefsson har också själv bekräftat detta genom att beskriva hur redaktionen blev helt förskräckt när han ville granska vänsterns våld. Jag parafraserar ”Men de är ju våra bundsförvanter.”.

Public service-bolagen är likt alla mediehus en produkt av sina anställda. De anställdas bias blir till redaktionsbias som blir till ett övergripande bias. Skillnaden mellan public service-bolagen och andra mediehus är att de inte öppet redovisar sin bias – vilket i sig är betydligt mer farligt.

När jag lyssnar till Ben Shapiro eller skålar till Champagne med Henrik så vet jag var de står politiskt. De påtalar i sina intervjuer att orsaken till att de ställer frågor på ett visst vis är deras egen bias. Som tittare kan jag därmed själv pröva resonemangen och frågorna mot mina egna årsikter och värderingar. Med SVT blir ett sådant förhållningssätt närmast omöjligt – eftersom att SVT enligt egen utsago agerar helt opartiskt.

Den stora anledningen till att vänstern för närvarande är nöjd med hur public service fungerar, och agerar, är för att public service-bolagen idag är fyllda till bredden av nutidens gal-liberaler och gal-vänstermänniskor. De som den nya vänstern anser som goda.

Public service-bolagen driver därför idag också gärna tesen om hur den nya journalistisken faktiskt inte alls är journalistik – och att den till och med hotar yttrandefriheten. Public service hänger sig gärna åt att förlöjliga Joakim Lamotte – om än inte avsiktligt utan bara för att det blir så om hela redaktionen är överrens om att Lamotte är en pajas som borde tystas.

Ohly har rätt om att SD vill tvinga public service-bolagen in i en annan, och för de mer passande politiskt riktning, men det skulle vilken kollektivist och påhejare av folksuveränitetsprincipen som helst vilja – även Ohly. De tror ju på majoritetens rätt att med statens hjälp förtrycka och assimilera minoriteter. Åsikts och yttrandefrihet högaktar de endast när de själva är i minoritet.

Ingen, absolut ingen, kan få mig att tro att ett högervridet och samtidendoftande public service inte skulle få vänstern att sparka bakut och skrika om interventioner. Vänstern vill ju för guds skull redan idag tysta de nya fria medierna på högerflanken genom lagstiftning som enligt de själva ”är en garant för yttrandefriheten”.

För så är det. Kollektivister är bara intresserade av maktdelning och oberoende så länge det innebär att medier och myndigheterna springer deras egna ärenden – och just därför är det så oerhört viktigt att den som likt mig är klassiskt liberal inte själv springer i deras fälla och tror att de statligt kontrollerade medierna någonsin kan vara oberoende och opartiska.

Det enda sättet att garantera att vi får en debatt som präglas av öppenhet kring människor och redaktioners bias är om dessa medier tydligt redovisar sina bias. Chimärer så som public service behöver därför inte reformeras utan läggas ned. Då, och först då, kan vi vara helt säkra på att kollektivister så som Jessica Stegrud och Lars Ohly inte med skattemedel och via public service-bolag försöker sätta agendan för den politiska debatten.

Min recension av Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet har delats friskt av författaren Johan Westerholm. Läs recensionen och hitta länkar till var du kan köpa boken på länken nedan. https://allthetimespentgaming.com/2020/02/08/politik-islamismen-i-sverige-recension/
Utvalt

Politik – Suhonens relativiseringar och att hoppet är det sista som överger en Socialdemokrat!

I veckan dömdes ett gäng ungdomar för att under en kväll ha närmast olaga frihetsberövat en annan ung man. Under det utdragna förloppet hann ungdomsgänget med att såväl råna som misshandla den unge mannen. Kronan på verket var dock avslutningen där den unge mannen kläddes av naken och en av förövarna urinerade honom i ansiktet. Dessa så kallade förnedringsrånen var ett av veckans ämnen i tidsskriften Kvartals veckopanel till vilken Daniel Suhonen lördagen till ära bjudits in. Suhonen ägnade sig, som vanligt, åt att relativisera ungdomsvåldet och spela ned betydelsen av desamma – allt i tron om att hans trossatser kommer bespara honom våldet. Men vad säger man, hoppet verkar vara det sista som överger en frälst Socialdemokrat.

Låt oss först få alla plattityderna ur vägen. Förnedringsrån av det slag som nämns ovan är närmast (o)mänskligt onda och därmed också fullständigt oaceptabla (som Stefan Löfven hade sagt). Utan att göra anspråk på att kunna komma med hela förklaringen till varför de sker, är det tydligt att förövarna likt Kain (i bibelns historia om Kain och Abel) hänget sig åt kaoset. De finner sina liv vara miserabla, orättvisa och de föraktar alla andra levande. Eller ja inte alla andra.

Förnedringsrånen har en etnisk aspekt. Det handlar ofta, men inte alltid, om invandrade ungdomar (första eller andra generationen) som hänsynslöst, brutalt och med total avsaknad för offrens människovärde ger sig på ungdomar från andra etniska grupper. Det finns i deras tankevärld alltså ett vi och ett dem. De där andra saknar såväl våldskapital som människovärde och i den egna sinnevärlden förefaller de vara roten till all ondska.

Det finns yttre krafter som spär på de här föreställningarna. Den moderna vänstern skriker åt de att deras olyckliga liv är en produkt av den strukturella rasismen, de patriarkala strukturerna och den vita mannens ondska. Den moderna högern utgör representanten för denna ondska och de många islamistiska organisationerna predikar västfientlig propaganda som bekräftar dessa ungdomars egna fördommar. Deras liv är orättvisa, de är förfördelade och den misär de utstår beror på samhället och inte de själva.

Det är just därför som karaktärer som Daniel Suhonen är så farliga. För de spär på de här ungdomarnas förakt för det samhälle de lever i, de berövar dessa ungdomar allt personligt ansvar och lägger hela skulden på samhället. Bekvämt för ungdomarna men knappast konstruktivt för varken samhället eller de själva.

När Suhonen i veckopanelen ska förklara det hänsynslösa våldet och det extremt förnedrande tillvägagångssätet säger han först ”Man ska kalla saker för dess rätta namn, det här är helt oaceptabelt”. Han säger sedan ”Det har en etnisk dimension, för att allt i klassamhället har en etnisk dimension idag…” Han går sedan vidare till att säga ”Men våld hos barn det har alltid funnits…” ”Barn gör saker, barn slår och barn mobbar” ”När vi har ett samhälle med stora klyftor, det föder vissa saker.” När han sedan får chansen att återgå till ämnet säger han ”Man ska aldrig förminska den som kastar grus i någon annans ansikte, men man ska heller inte göra det större än vad det är”.

Det är just här som Daniel Suhonen trampar så in i helsikes snett. Ena sekunden ska våldet inte förminskas, andra sekunden gör han just det. Förnedringsrånen är inga pojkstreck. Det är inte frågan om ungdomsgäng som gör upp (eller ”klaschar” som en annan av panelisterna uttryckte det) utan det är fråga om totalt demoraliserade människor som driver runt och hänsynslöst förnedrar andra människor och berövar de deras människovärde. Ansvaret för deras handlingar ligger på de som individer och inte på samhället.

Ett samhälle som inte kan fördöma våld, utan att samtidigt bortförklara det, kan aldrig på allvar hantera våldet. Det innebär dock inte att förövarna ska berövas sitt människovärde – eller att vi ska skapa ett annat vi och de. Men det är tydligt att våldsmonopolet måste återupprättas – annars riskerar vi att få en situation med merborgargarden och hets mot olika etniska folkgrupper från majoritetssamhället.

Det är svårt att se Suhonens resonemang på något annat sätt än att han fortsatt hoppas att hans väl inövade trossatser på något magiskt sätt ska bespara honom våldet – och i bästa fall få det helt att sluta. Det gör det dock inte.

Det finns en inneboende svaghet i svensk kultur. Det ligger så att säga i vår natur att be om ursäkt för vår existens, tala milt och lågmält och att alltid föra resonemangen kring ”å ena sidan å andra sidan”. Denna svaghet exemplifierar Suhonen exemplariskt. Han bara vägrar vara tydlig, vägrar prata om personligt ansvar och vägrar framstå som hård – för han är i sin egna ögon sinnebilden av godhet. Men det är inte gott att vara svag, vi måste som samhälle vara hårda mot de hårda – varifrån de än kommer.

En sak kan nämligen Suhonen såväl som alla vi andra vara säkra på. När vi ställs öga mot öga med gärningsmän av denna typ så spelar det ingen roll hur dygdigt eller icke dygdigt vi uttryckt oss i Kvartals Veckopanel – förövarna kommer råna, misshandla och förnedra oss oaktat. Men, men – hoppet verkar vara det sista som överger en frälst Socialdemokrat…

Utvalt

Varför Sverige är något av en demokratur – del 1!

I en trilogi av texter tänker jag ge mig på att förklara varför Sverige är en demokratur och varför det är dags att släppa folkviljan och den politiska marknaden fri från all statlig inblandning. Den första delen handlar om hur det politiska systemet gjort sig oberoende av medlemmarna, folket – ja till och med självaste folkviljan.

Låt mig först säga att det går att ifrågasätta om det ens finns några fullvärdiga demokratier. Såväl Amerikas förenta stater som demokratin i Storbritannien har i någon mån ett demokratiskt underskott. Alla system är nämligen alltid imperfekta – de är ju skapade av oss människor. Det innebär dock inte att vi inte ska sträva efter att ständigt utveckla demokratin så att den i högre grad präglas av den faktiska folkviljan.

Begreppet demokrati är sprunget från antikens Grekland och betyder kort och gott folkstyre. Ett folkstyre kan se ut på mången olika sätt. Den moderna liberala demokratin begränsar politikens makt oaktat folkviljan och garanterar såväl majoriteten som minoriteter och enskilda individer vissa okränkbara mänskliga värden. (Jag kommer att gå in mer på betydelsen av demokratins organisering i den nästkommande texten). Till syveende och sist behöver en demokrati för att kunna kalla sig för just en demokrati ändå ge utlopp politiskt för folkviljan.

En demokratur är en stat som försöker ge sken av att vara en demokrati – men som i själva verket är en form av diktatur. Oftast används begreppet för att beskriva en stat där majoriteten förtrycker minoriteter – men kommer här användas i den mer vida meningen som beskrivs i första delen av stycket.

Sverige är en demokratur. Av flera anledningar. Den största anledningen därtill är att folkviljan får litet eller inget inflytande i den svenska demokratin – och orsakerna till det kommer jag att behandla i denna första text i ämnet.

I demokratins gyllene era i Skandinavien samlades de fria männen (dagens röstberättigade) till ting för att avhandla dispyter och andra spörsmål. Genom röstning tog tinget sin konung eller avsatte densamme och skipade rättvisa. Var och en av dessa mäns röst var lika mycket värd som den andres. Detta tar vi visserligen med oss in i dagens parlamentariska demokrati – men det direkta inflytandet har vi berövats.

Sverige är en representativ demokrati. Som röstberättigade ger vi mandat (uppdrar) åt andra att företräda oss. Dessa ombud samlas i Sveriges riksdag och är där, i enlighet med vår grundlag, folkets företrädare. Den av folket utsedde företrädaren som inte ger uttryck för sina väljares folkvilja kan i nästa val se fram emot att avsättas – i vart fall i teorin.

Den parlamentariska demokratin fungerar bara så länge ombuden är beroende av folkets goda vilja. Den svenska demokraturen gjorde sig dock oberoende av folkviljan redan 1965 när det statliga partistödet infördes. Ytterligare steg mot totalt oberoende från medlemmar och allmänhet har därefter tagits med jämna mellanrum när anslagen ökats samt med införandet av de kommunala och regionala partistöden.

Hur säkerställer en att folkviljan får genomslag i en representativ demokrati?

Bara den som syns är valbar. I den representativa demokratin garanteras folkviljans genomslag av två saker. Dels de allmänna valen, men också av de politiska partiernas interna demokratier med medlemsval. Systemet bygger på tanken att ett parti som företräder en uppfattning som också har stöd av allmänheten attraherar medlemmar som delar dessa uppfattningar.

Medlemmarna bildar en folkrörelse som ämnar att uppnå det gemensamma målet. Garanten för att rörelsen inte ska spåra ur eller helt tas över av en liten makthungrig elit är att det är medlemmarna som sitter på plånboken.

Så snart rörelsen viker av från den ursprungliga riktningen torde medlemmarnas engagemang avta och därmed också det finansiella stödet. Sakta men säkert faller således den politiska rörelsen ihop och dör. I dess ställe dyker andra nya och mer aktuella (och framför allt mindre korrupta) folkrörelser upp och tar dess plats.

Det parti eller den rörelse som önskar vara beständig över tid behöver i en sådan miljö behöver därför antingen anpassa sig eller dö. Sverige är inte en sådan miljö.

Partistöd – garanten för partiernas fortsatta finansiering!

I årets statsbudget (budgeten för 2020) uppgår kostnadsposten ”Stöd till politiska partier” till 169 200 000 SEK. I denna summa ingår inga av de kostnader som partierna dras med ifråga om att avlöna sina parlamentariker – nej se det finansierar också staten men i en annan kostnadspost kallad ”Riksdagens ledamöter och partier” som kostar skattebetalarna nästan en miljard årligen.

De politiska partierna erhåller alltså nästan 170 miljoner kronor per år i partistöd. Vilka politiska partier undrar du. De etablerade partierna såklart. För att ett parti ska få statligt partistöd krävs att partiet sitter eller har suttit i riksdagen nyligen, alternativt att partiet fått 2.5% eller mer i det senaste riksdagsvalet.

Hur mycket partistöd ett parti får beror på hur stort partiet blev i det senaste valet. Stödåret 2018/2019 fördelades de totala anslagen som följer:

Socialdemokraterna42 764 727
Moderaterna33 601 274
Sverigedemokraterna23 540 907
Centerpartiet14 194 668
Vänsterpartiet13 485 254
Kristdemokraterna11 748 169
Liberalerna12 336 083
Miljöpartiet13 702 968
Feministiskt initiativ1 591 285
Totalt166 965 335

Moderaterna får i den följande framställningen tjäna som exempel, eftersom det största partiet Socialdemokraterna får sådana oerhörda belopp i bidrag av sina bundsförvanter i fackförbunden att deras siffror inte är lika talande för denna krönikas sak. Därmed inte sagt att Socialdemokraterna är mer beroende av sina medlemmar…

Moderaterna hade, det senast redovisade året, 2018 samlade intäkter om 176 miljoner kronor. 114 miljoner var partistöd. Enbart cirka 4 miljoner kom från medlemsavgifter och ytterligare 4 miljoner från diverse gåvogivare. Partistödet utgjorde alltså nästan 65% av partiets totala finansiering medan medlemmarna stod för blygsamma 2% av partiets samlade intäkter, om vi antar att gåvorna även de kom från sympatisörer kan vi dubbla siffran till makalösa 4% av de samlade intäkterna.

Vad gör partistödet med partierna och i förlängningen deras företrädare?

Först kom partistödet och därefter försvann medlemmarna. Forskning på området har visat att det är mer troligt att partistödets införande föregick att medlemmarna lämnade partierna än tvärt om – även om argument för motsatsen också finns.

Ett parti som kan säkra sin finansiering oberoende av medlemmarna kan också agera oberoende av sina medlemmar. En partiledning som inte fruktar sin egen partiorganisation drabbas snart av högmod och sätter sina egna begär framför kollektivets önskningar. I ett sådant parti centreras makten till toppen – vilket leder till att än fler medlemmar lämnar. Undan för undan finns snart bara ett skal kvar av det som en gång var en folkrörelse. Enligt den överordnade logiken torde partiet därför snart behöva anpassa sig eller dö – jag menar alla engagerade medlemmar går ju någon annan stans – men nej inte i den moderna demokratin.

I Sverige är det likt i många andra västerländska länder mycket dyrt att driva valkampanj. Den som önskar få genomslag i den politiska debatten behöver således stålar, mer stålar än vad ett fåtal övertygade idealister kan frambringa. Under det senaste valåret 2018 spenderade partierna samlat 349 000 000 SEK på kampanjande. Pengar som i hög grad kommer från det offentliga. De olika partiernas kampanjkostnader kan ses i uppställningen nedan.

Socialdemokraterna: 100 miljoner kronor
Vänsterpartiet: 18 miljoner kronor
Miljöpartiet: 18 miljoner kronor
Moderaterna: 50 miljoner kronor 
Centerpartiet: 70 miljoner kronor
Liberalerna: 20 miljoner kronor
Kristdemokraterna: 20 miljoner kronor 
Sverigedemokraterna: 50 miljoner kronor 

Den som inte hörs eller syns den finns också inte – i vart fall i den politiska debatten. Partistödet garanterar att de etablerade partierna kan både höras och synas – utan att de drar in pengar på medlemsavgifter. Partistödet befäster därför de etablerade partiernas position i svensk politik. Partistödets utformning, dvs. att det bara ges till partier som antingen sitter i riksdagen, nyligen har suttit i riksdagen eller till partier som fått mer än 2.5% i det senaste riksdagsvalet garanterar också tillsammans med fyraprocentsspärren att det för en verklig folkrörelse är närmast omöjligt att få tillräckligt genomslag för att kunna åtnjuta statligt kampanjstöd.

Svårigheterna för ett nytt parti att bryta igenom mediebruset och få utrymme i den offentliga debatten gör det därför svårt att etablera nya partier, eller folkrörelser, varför de engagerade intellektuella med ett intresse för politik fortsätter dras till samma gamla trötta partier som varken behöver beakta den enskildes synpunkter och ej heller den bredare folkviljans. Den centrerade maktordningen i partierna, som också den i vart fall till viss del beror på partiets oberoende av medlemmarna, gör den politiskt nyfödde och engagerade medlemmen till en papegoja, nickedocka och knapptryckare.

Partiets trånga korridorer, som är i vart fall delvis obefolkade av vanligt folk, formar också den nyvunne medlemmen. Den politiskt nyfödde skolas genom ungdomsförbund och partiets interna maktstruktur dessutom hårt och lyfts fram först den dagen denne säger alla de rätta sakerna. Partiet upprätthåller på så vis mer eller mindre konsensus – och mycket av ideologisk renhet. Politisk skolning är visserligen bra, men ideologi spelar betydligt mindre roll för vanligt folk än sunt förnuft och pragmatism. När vanligt folk hålls tillbaka och partierna enbart befolkas av politiskt skolade växer därför avståndet de emellan. Resultatet blir ett parti som är mer eller mindre frikopplat från folkviljan.

Slutsatser – och något om varför jag är MED

Ett partisystem som gör sig ekonomisk oberoende av folket det har att företräda och som samtidigt medvetet gör det svårt för nya partier att träda fram distanserar sig medvetet eller omedvetet från folkviljan och kan efter hand därför göra allt mindre anspråk på att vara just folkets företrädare. Den som vinner i ett sådant val är på intet sätt en vinnare – då den har vunnit utan motstånd. Något som blev tydligt i och med Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag, med Brexit i Storbritannien och med Donald Trump i Amerikas förenta stater.

Det är därför hög tid att vi i Sverige släpper folkviljan fri och låter partierna finansieras av sina medlemmar och väljare. Likt alternativa medier kan då små lokala partier såväl som större nationella partier som finansieras med medlemsavgifter och swish-bidrag då växa fram och forma nya folkrörelser. Folkrörelser som ger utrymme för vanligt folk att engagera sig, att tycka till och framför allt till att påverka. Folkrörelser som bärs fram av sitt folkliga stöd och som därför behöver välja mellan att anpassa sig eller dö och som inte åtnjuter en enda skattekrona i partistöd.

Medborgerlig samling är en sådan folkrörelse och det är en av anledningarna till varför jag är MED.

Källor:

https://www.regeringen.se/sveriges-regering/finansdepartementet/statens-budget/statens-budget-som-excel/

https://journals.lub.lu.se/st/article/download/9824/8300/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Partist%C3%B6d

Klicka för att komma åt %C3%85R%202018%20Moderaterna.pdf

https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/partierna-spenderade-349-miljoner-pa-valkampanjer/

https://www.socialdemokraterna.se/vart-parti/om-partiet/partiets-ekonomi#0

Utvalt

Den friande domen, Islamismen i Sverige – vad mer behövs för att inse att det är dags att släppa kulturen och civilsamhället fritt?

De senaste veckorna har präglats av debatt kring rättegången mot Ann-Sofie Hermansson och diskussioner kring boksläppet av Johan Westerholms bok Islamismen i Sverige – Muslimska Brödrarskapet. Med detta färskt i minnet ställer jag mig frågan om det inte är dags att inse att politiken måste släppa såväl kulturen som civilsamhället fritt.

Demokrati betyder folkstyre. I den liberala demokratin innebär det inte majoritetens förtryck av minoriteter och ej heller minoritetens förtryck av majoriteten. I mer kollektivistiska styrelseskick kan så dock mycket väl vara fallet.

Majoritetens homogenitet utgör en vägg mot minoriteter och deras olikheter. När minoriteterna växer försöker majoriteten socialisera in dessa minoriteter att anpassas in i majoritetssamhället, genom kultur, utbildning och andra rörelser i civilsamhället. Minoriteter kan dock också kidnappa etablissemanget och nyttja samma verktyg för att socialisera in majoriteten in i den egna gruppens fålla. Båda scenarierna är lika farliga.

En välmående demokrati måste präglas av diversitet men också respekt för de oliktänkande.

Begreppet civilsamhälle kommer från latinets societas civilis och utgörs enligt den engelska sociologen Ernest Gellner av ”den samling av olika icke-statliga institutioner som är starka nog att väga upp staten och som, utan att förhindra staten från att utöva sin roll som upprätthållare av fred och medlare mellan betydande intressen, trots det kan förhindra den från att dominera och atomisera samhället.”.

Sveriges riksdag har definierat begreppet civilsamhälle som …en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen.” Sanningen är dock att det i Sverige knappast finns något civilsamhälle – i vart fall inte i ordets rätta bemärkelse.

Merparten av de så kallade folkrörelserna i Sverige som vuxenutbildningarna, opinionsbildarna, intresseorganisationerna och kulturlivet finansieras med offentliga medel.

Förutom Folkbildningsrådets grandiosa årliga anslag till sådana verksamheter delar Sida ut biståndspengar till sådana organisationer via ramavtal såväl som riktade direkta bidrag. Därutöver spenderar såväl kommuner som regioner årligen åtskilliga miljoner kronor på kulturbidrag och bidrag till diverse intresseorganisationer. Det anordnas filmvisningar, seminarier och politiserad teater – allt bekostas (om vi generaliserar) med offentliga medel.

Det offentliga Sveriges inblandning i såväl kulturlivet som i det övriga civilsamhället blir knappast mer tydlig än vid rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Tjänstemännen i Göteborg stoppade en uppmärksammad filmvisning, något Hermansson uppmuntrade i sin blogg då hon ansåg arrangemanget vara av för tveksam art för att tillåta dess förekomst och finansiering med offentliga medel.

I den efterföljande debatten – där Hermansson kallade de båda initiativtagarna till arrangemanget för bland annat extremister – påpekade Hermansson som motvikt till de rasistanklagelser som kastades på henne att upprorsmakarna knappast hade önskat att Göteborgs stad skulle finansiera ett liknande arrangemang med ett nazistiskt eller fascistiskt innehåll.

Vad Hermansson såväl som övriga debattörer dock missar är att det offentliga på intet sätt alls bör blanda sig i opinionsyttringar i civilsamhället – och ej heller finansiera de.

I boken Islamismen i Sverige – Muslimska Brödrarskapet visar Johan Westerholm hur mer eller mindre islamistiska organisationer gång på gång, trots ganska grova klavertramp, lyckas söka och erhålla bidrag från det offentliga. Summorna som staten göder dessa icke representativa organisationer med blåser upp de och låter de växa utan medlemsengagemang. Vips så har samhället skapat en bild av att dessa organisationer utgör representanter för Sveriges muslimska minoritet. Inget kunde dock vara mindre sant.

I ett samhälle där det offentliga finansierar och därmed också bestämmer vilka kulturyttringar som ska få produceras och vilka intresseorganisationer som ska tillåtas växa tillåts korruptionen att härja fritt.

Politikernas elitism och nervositet över att ständigt tycka rätt ersätter sunt förnuft och faktiskt medborgerligt engagemang. Resultatet blir att kulturyttringarna och intresseorganisationerna på intet sätt speglar folkviljan. Gemene man tvingas därutöver se sig representerade av företrädare som bär ytterkantsåsikter – som har liten eller ingen folklig förankring.

Ängsligheten dödar också all form av sans. Politikens och politikernas ständiga ängslighet göder därutöver rörelser som annars aldrig kunnat nå medial uppmärksamhet eller höga medlemsantal. Westerholm visar i Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet att enbart cirka 7-8 % av Sveriges muslimer är medlemmar i de framstående organisationerna eller församlingarna som är knutna till just Muslimska brödrarskapet. Trots det tillåts dessa organisationer och trossamfund på medial plats representera Sveriges muslimer.

Folkrörelser växer organiskt på grund av folkligt engagemang. Det ständigt bespottade Bensinupproret 2.0 är ett tydligt exempel på detta. Rörelsen finansieras i första hand av medlemmarna, varför rörelsen helt stannar upp den dagen ingen längre är villig att betala.

Medlemmarnas vilja eller ovilja att fortsatt finansiera folkrörelsen utgör således garanten för att rörelsen inte drar iväg i en alltför radikal riktning. När staten utgör garanten för finansieringen kan en rörelse av detta slag dra iväg mot extremismens förlovade land helt oberoende av medlemmarna. Om medlemmarna lämnar får den söka mer bidrag. Om ingen längre deltar i dens evenemang får den kapa identiteter för att ändå få ut bidragen. Allt detta ser vi exempel på i Westerholms Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet.

Med rättegången mot Hermansson färsk i minnet och med Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet framför mig på bordet undrar jag därför om det inte är dags att vi släpper såväl kulturen som civilsamhället fritt från det offentligas inblandning och åter låter folkviljan styra. Risken för att extremistiska organisationer och opinionsbildare bereds oproportionerligt stor plats i det offentliga rummet och i den politiska debatten minskar då alltjämt.

Utvalt

Politik – Islamismen i Sverige – recension

Johan Westerholm, upphovsmannen bakom ledarsidorna.se och son till legendariska Barbro Westerholm, har enträget granskat makthavare, ledarsidor och framför allt vänsterns inställning till religiösa extremister och antisemiter. Kronan på verket är nya boken Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet som jag under helgen med en stor dos svårmod och mycket frustration tagit till mig. Nog ligger den ännu kvar i tanken och kommer så nog att göra under en lång, lång tid framöver.

Johan Westerholm i egen hög person. Bilden är från förra veckans bokrelease där Westerholm hade ett samtal kring boken och bokens ämne med komikern och samhällsdebattören Aron Flam. Framträdandet kan ses i sin helhet på länken nedan. https://www.youtube.com/watch?v=SaThfGZtxEI

För den som sedan tidigare är obekant med Westerholm kan förklaras att han är en tidigare underättelseofficer och en flitig samhällsdebattör. Gråsosse in i själen – trots familjens (social)liberala arv. De senare delarna av livet har han dock vikt åt opinionsbildande. Först i Dagens Samhälle och därefter på den egna webbplatsen ledarsidorna.se. Vilken jag flitigt besöker, läser och begrundar. Islamismen i Sverige – Muslimska brödrarskapet bygger till viss del på det arbete som Johan Westerholm och Magnus Norell redan gjort och publicerat på Ledarsidorna.se – men leverar också en stor dos nya avslöjanden.

Islamismen i Sverige är ett slags samlingsverk, en sammanställning av vad Westerholm hittintills lyckats klarlägga i sina kartläggningar av den svenska islamismen kopplat till Muslimska Brödrarskapet. Pedagogiskt inleds boken med kortare förklarande sammanställningar om skillnaderna mellan islam och islamism för att därefter beskriva brödrarskapet som organisation, hur de missionerar samt hur de ämnar att etablera sig, expandera och få genomslag i den svenska politiska debatten.

Likt många andra samlingsverk är språket knappast något att förtjusas över. Lättläst är det dock. Meningarna är korta och begreppsapparaten ofta alldaglig (eller annars förklarad) varför detta samlingsverk flyter lätt även för mer ovana läsare. Tillskillnad från sina gode vän Aron Flam har Westerholm (tack och lov) också en någorlunda begriplig notapparat, även om jag har svårt att förstå varför så många av vår tids största samhällsdebattörer väljer att förpassa de faktiska källorna till ett eget register längst bak.

Noter bör enligt min mening antingen redovisas löpande i texten, alternativt i sidans nederkant (om än i förkortad form), med fullständig källhänvisning längst bak i ett register. Ett steg framåt, två steg tillbaka osv.

Westerholm citerar flitigt. Både ur bilagerade dokument och från sina intervjuer med diverse intellektuella. Citaten hanteras dock slarvigt, fotnötter saknas i direkt anslutning och citaten markeras ibland med citattecken och tillåts ibland endast vara kursiverade. Ett mer principfast förhållningssätt hade således varit att föredra.

Islamismen i Sverige är på intet sätt en bok som drar alla muslimer över en kamm. Det är dock ofta en bok som närmast skriver sina läsare på näsan. Islam och islamism är känsliga ämnen, och dessutom ämnen som gemene man ofta har relativt liten insikt och förförståelse kring. Westerholm gör det därför till sitt närmast huvudsakliga mål att verkligen se till att vi får ordning på begreppen – på gott och ont. För även om bokens mycket pedagogiska upplägg och de många repetitionerna av fakta ökar läsbarheten önskar jag ofta att vissa delar snarare tilläts breda ut sig och fördjupas snarare än repeteras.

När Westerholm passerat grunderna och tagit sig till ”gå” tar boken dock fart. Mest intressant blir det när Westerholm ger sig in i träsket av alla statligt subventionerade verksamheter som brödrarskapet och deras anhängare bedriver. Från Folkbildningsrådets demokrati- och integrationsbidrag till pengarna från Sida som rinner ner i fickorna på islamistiska sharia-vurmare.

Westerholm uppger själv att Islamismen i Sverige kan ses som en andra del i berättelsen om antisemitismen i Sverige tillsammans med Aron Flams En svensk tiger.

Pedagogisk – som alltid – så är Westerholm tydlig med att brödrarskapets folkhögskolor, integrationsprojekt och koranstudier inte i sig innebär lagbrott (sånär som på id-stölderna och de uppenbart felaktigt utbetalda ersättningarna till kursledare som aldrig lett några kurser) – men att det är högst problematiskt att sådana demokratifientliga verksamheter och sådant opinionsbildande bekostas med statliga medel.

Vad Westerholm dock missar att problematisera är det faktum att den stat som med världens högsta skattetryck och generösa bidrag tvingar in civilsamhället under sina (ekonomiska) vingar alltid kommer tvingas dela ut bidragen med ett mått av allmänt godtycke. Socialdemokrater gynnar sina intressen, miljöpartister sina och Sverigedemokrater sina – sundast av allt vore såklart att såväl Sida som Folkbildningsrådet helt avvecklades och att civilsamhället tilläts vara just ett civilsamhälle – bekostat av den som önskar delta snarare än den som skriker högst eller inflitrerar bäst.

Den kanske allra viktigaste poängen i dagens polariserade debatt är dock Westerholms klargöranden kring hur representativt brödrarskapet är för Sveriges muslimer. Med ett medlemsantal som uppgår till cirka 7-8 procent av den muslimska befolkningen och med åsikter långt mer radikala än den gemene svenska muslimen lyckas Westerholm tydligt visa att brödrarskapet på intet sätt representerar Sveriges samlade muslimer (om något sådant ens vore möjligt) – men att de alltför ofta tillåts påstå sig göra just det i den allmänna samhällsdebatten.

Ibland lyckas Westerholm bredda känslospektrat. Min frustration över samhällets tolerans för intoleransen bytts ut mot verkligt svårmod när jag tar mig igenom avsnittet om Lars Vilks som inleds med det innerliga citatet ”När jag blir fri”. Med ens inser jag hur viktig Lars Vilks och många andras kamp för yttrandefriheten är för att vi alla ska kunna fortsätta leva i ett sekulariserat, öppet, tolerant och demokratiskt samhälle. Hur han offrat sitt liv för rätten att uppröra. Vilks må vara kontroversiell, och ibland närmast löjeväckande ursäktande i sin argumentation, men han är också en hjälte. En yttrandefrihetshjälte!

Johan Westerholm har ett antal gånger gästat Aron Flams podcast Dekonstruktiv Kritik. Länk till avsnitten hittar du nedan. https://www.youtube.com/watch?v=ch307kWgEPQ

Islamismen i Sverige utgör en viktig tidsmarkör. När vi om 20 år blickar tillbaka kommer vi att tala om tiden före och efter Westerholms Islamismen i Sverige. Boken som på allvar öppnade allmänhetens ögon och lät förnuftet segra. Här finns nu en lättfattligt samlingsverk innehållande allt en någonsin kan behöva för att kunna deligitimera Ibn rushd, Sveriges muslimska förbund och Förenade Islamiska Föreningar i Sverige så som representater för Sveriges samlade muslimer.

Islamismen i Sverige är ett samlingsverk värt att köpa, läsa och som jag hoppas kan få utkomma i nyutgåvor allteftersom att Westerholm enträget fortsätter kartlägga brödrarskapets alla svenska och europeiska ben. Den är på intet sätt ett litterärt mästerverk, men den är sannerligen ögonöppnande, lättillgänglig och en bok som jag ständigt kommer återvända till när jag behöver fräscha upp mitt minne kring Islamismen i Sverige och dess koppling till Muslimska brödrarskapet.

Islamismen i Sverige finns för närvarande i lager hos Bokus och kan köpas för den modesta summan om 229kr. Länken hittar du nedan. https://www.bokus.com/bok/9789198488845/islamismen-i-sverige-muslimska-brodraskapet/
Utvalt

Politik – Det lilla landet som kunde – recension!

Det finns knappast någon tydligare röst i kritiken mot den sittande regeringen än Jens Ganman. Denna tidigare journalist, eller aktivist som han föredrar att kalla sig själv och samtliga andra journalister, vid public service är nu mera den största häcklaren av just den ”statligt kontrollerade median”. Tillsammans med Mustafa Panshiri (aktad opinionsbildare, integrationsföreläsare och före detta polis) ger han sig i ”Det lilla landet som kunde” ut i Sverige och andra delar av världen för att söka svaren på ja, vad det nu är boken egentligen handlar om…

Mustafa Panshiri och Jens Ganman som snart är aktuella med den konsumentbidragsfinansierade (puh…) filmen Lortsverige 2.0. Ja, jag vet crowdfunding översätts ofta till gräsrotsfinansierade men vi är alla konsumenter så min översättning är ändå mer korrekt!

10-talet präglades i mångt och mycket av en politisk renässans. En renässans av den fria diskussion, den fria median och den fria kulturen. Att marknaden gjorts kvitt på redaktörer, bokförlag och tidningsutgivare har gjort det möjligt för konsumenterna att finansiera sådan kultur och media som de vill ta del av. Oaktat vad vänsterns alarmister och vurmarna av public service vill ge sken av så har detta gett upphov till mer djuplodande verk, veckovisa timmeslånga samtalspodcasts om aktuella samhällsfrågor och av frivilliga donatorer finansierade utredningar inom brottsstatistik. Bredden har ökat och saker har getts tillåtelse att ta tid och belysas från fler synvinklar än en.

Fotnot. Kortare och mer polariserande artiklar, debattinlägg och youtubevideos som endast ensidigt belyser frågor finns såklart också – det betyder dock inte att det ovanstående inte också är sant.

Mustafa Panshiris och Jens Ganmans ”Det lilla landet som kunde” är en slags hybrid mellan 10-talets fria kultur och 00-talets redaktörsdrivna dito. Boken har getts ut på ett traditionellt förlag men behandlar trots det ett högst kontroversiellt ämne nämligen medias rapportering kring migrationen och integrationen samt hur Sverige hanterat desamma hitills och hur de bör hanteras framgent.

Den är en slags hybrid eftersom den ges ut på traditionellt förlag, hanterar kontroversiella ämnen men aldrig tillåter sig själv att djupdyka. Istället känns den mer som ett sammelsurium av tankar, åsikter, intervjuer och personliga berättelser som aldrig ges tid att sjunka in, ta plats eller utvecklas bortom det mest uppenbara. När jag läste den tänkte jag att detta är den mest Lamottedoftande bok jag någonsin läst, en liknelse jag är oerhört stolt över.

Ena stunden är Ganman och Panshiri i Tokyo och förundras över den japanska kulturen, intervjuar immigranter eller raljerar kring Åsa Romsons ”När jag åker tunnelbana tycker i varje fall jag att alla jag ser är svenskar”. Andra stunden sitter de på ett fik och skrikdiskuterar med Victoria Kawesa eller mysfikar i ett rum fullt av fördomar med Jimmie Åkesson.

Boken stannar aldrig upp på en plats eller i ett sammanhang och sätter därför aldrig diskutionerna i någon verklig kontext. Visst blandas intervjuerna ibland upp med skildringar av det politiska klimatets och debattens utveckling men de känns aldrig uttömande, aldrig djuplodande utan alltid ytliga och lite forcerade.

Istället är det ofta humorn som skiner. Den som läst Ganmans galna blogginlägg där han beskriver vår regerings informella sammanträden i någon slags alternativ verklighet vet hur galen, skruvad och rolig hans hjärna kan vara. Hur han kan beskriva inte bara det talade ordet utan också personers tankevärld på ett målande, roligt och ofta träffande sätt. Samma sak gör han här.

Flera av intervjuerna återges direkt från Ganmans inre. Vi får ta del av hur han brottas med sin egen tankevärld, hur han tar in och analyserar rummet och vad som pågår mentalt däri. Ett träffande exempel är intervjun med Henrik Arnstad där denne mans ibland smått galna resonemang blir än galnare när de återges direkt av den Ganmanska hjärnan.

Humorn och den ibland nästan satiriska tonen som Ganman gör så bra kan dock inte rädda upp det faktum att boken saknar en röd tråd. Det är visserligen välkommet att journalister eller aktivister – om det nu är vad vi ska kalla skrået – ibland bara vågar återge saker som de är, eller för den sakens skull kan tillåta sig själva att sammanställa åsikter och fakta utan att hamra hem en poäng men det riskerar för läsaren att kännas just som ett sammelsurium utan just någon riktig poäng. Det blir inte bättre av att den ton läsaren vant sig vid boken igenom i ett kapitel plötsligt byts ut mot en helt annan i vilken Panshiri beskriver sin familjs etablering i Sverige. Ett välkommet och faktiskt mer djupdodlande kapitel som tyvärr känns stilmässigt malplacerat och som hade mått bättre av att byggas ut, utvecklas och ges plats i en mer djuplodande bok än den här.

Självklart gör Ganman och Panshiri träffande satir även av det här…

Bristen på mer ingående analys till trots har boken dock tillfört den allmänna debatten ett begrepp av värde. Det lilla landet som kunde är boken som på allvar etablerar begreppet ”de låga förväntningarnas rasism”, först myntat av Michael Gerson som ”the soft bigotry of low expectations” i Sverige. Ett begrepp som sätter ord på det många av oss troligen tänkt tidigare – dvs. varför har vi olika förväntningar på olika grupper av människor. Panshiri och Ganman ställer svensken till svars gentemot tanken på sig själv som så överlägsen att ingen kan hållas till samma standard som oss själva och problematiserar den svenska naiviteten. Inte för länge dock. För mest är boken rolig, karikatyrisk och svepande.

Visst. Det lilla landet som kunde är väl på sätt och vis – inte minst i sitt sätt att hantera ämnet – agendasättande och radikal, men den är det likt Lamottes journalistik – och det är i detta sammanhanget ingen komplimang. Likt med Lamotte vet vi alla vad ni tycker och mest troligt också varför ni tycker så, men era sporadiska nedslag på olika platser, med olika intervjupersoner eller i olika mer eller mindre historiska händelser ger oss inte direkt några ytterligare argument, förklaringsmodeller eller ens belägg för varför ni skulle ha rätt. Istället lämnas läsaren närmast hängande, törstande efter ett svar. Endast rikare på roliga och lustiga anekdoter att berätta om för sin kollega vid lunchen.

Det lilla landet som kunde kan köpas på exempelvis bokus, adlibris, akademibokhandeln och på applestore. Länk till bokus finner du nedan. https://www.bokus.com/bok/9789188959447/det-lilla-landet-som-kunde/

Utvalt

Halo: Reach lider av ett jätteproblem…

Microsoft återintroducerar med start nu i december Halo-serien till PC. Först ut i kollektionen, som kallas The Master Chief Collection, är prequelen Halo: Reach och jag har såklart spelat. Spelet har tagits emot oerhört väl och var också sedan tidigare kanske det mest hyllade spelet i serien. Det lider dock av ett problem – sitt berättande – häng med när jag förklarar varför!

Såhär såg det ut när Halo Reach erövrade Steam och blev det tredje mest spelade under veckan. Ett styrkebesked.

Halo: Reach utspelar sig före det första Halo-spelet och berättelsen om planetens fall har berättats tidigare i noveller och böcker. Utgången av striden var således känd på förhand, nämligen att Reach faller. Det faktum att utgången redan är känd behöver dock inte betyda en svag story. Snarare tvärtom.

Star Wars: Rogue One är ett ypperligt exempel på att även en berättelse med en given utgång kan vara såväl spännande som känslomässigt berörande och kännas tillfredställande när den väl når sin upplösning – Halo: Reach är dock inte ett exempel på detta.

Här står jag och blickar ut över förstörelsen som jag inte kommer kunna förhindra.

Reachs berättelse försöker göras personlig genom att vi som spelare får utgöra del av en grupp av spartaner som upptäcker det hot som sedan ska bli planetens undergång. Grupperingen är fylld av stereotypa karaktärer, den starka kvinnliga hackern, den muskulösa men ack så godhjärtade herren med massiva kulsprutor och den smått galne och våldsbejakande surputten med dödskalle på hjälmen.

Nej men. Sicken salig samling av kantiga karaktärer, såväl grafiskt som personlighetsmässigt.

Dessa fyra, eller om de nu är fem, kommer att spela huvudrollen i berättelsen om planetens fall. För egen del påverkar de dock bara det större händelseförloppet i periferien – det breda scoopet berättas dock knappt annars än som händelser som sker i förbifarten.

45 minuters strid för att rädda en stad från invasionen – där något ständigt över radion tjatar om hur viktig din insats är för försvaret av staden som helhet förbyts under nästa laddningskärm mot en cutscene som visar att din insats spelade noll roll. Staden föll ändå.

Det finns en hel del klassiska Halo-moment i Halo: Reach. Jag menar den här bilden skriker trots allt just Halo.

Som för att ändå skapa någon form av sammanhang och känslomässig anknytning till berättelsen har Bungie i Reach också en fäbless för att döda av karaktärer. Det hela känns Call of duty-iskt. Dvs. helt poänglöst då jag ändå inte bryr mig ett jotta om de platta, stereotypiska och tråkiga karaktärerna.

Reach flyter på ruskigt bra på PC. Med mitt RTX 2070 Max-q kan jag med stor enkelhet spela med alla (två) grafiska inställningar på max i 4k i runt 120fps.

Bäst är Reach därför om du spelar det som en samling lösryckta uppdrag där den enda målsättningen är att ha roligt när du slår dig fram. För likt i övriga Halo-spel är skjutandet riktigt bra. Bungie lyckades i Halo-serien skapa en gameplayloop som fungerar. Taktiskt skjutande med begränsad hälsa och smarta fiender i större arenor bryts av med fordonsektioner utan rälskjutande och allt dryper av en känsla av utforskande. ,

I Reach bockas samtliga delar av listan över standarduppdrag i ett actionspel av. Här syns den obligatoriska nattsniperbanan…

Denna gameplayloop tog Bungie med sig till Destiny och förfinade – och det är därför den som utgör basen för Destinys framgångar. Det märks att mycket hänt sedan Reach med formulan och vapnen känns i Reach ofta för fjösiga för att den där riktigta känslan av tillfreställelse ska infinna sig. Trots det så är det fortsatt roligt att spela.

Lika mycket som Reach påminner en om varför Bungie lyckats så väl med Destinys gameplay lika lätt förklarar det varför Bungie fått enorm kritik för den sistnämnda seriens berättande. Bungie har aldrig varit särskilt kompetenta berättare – utan här har alltid gameplayet kommit först och det behöver du ha i åtanke om du övervägar att spela Halo: Reach.

Förutom hysteriskt fula karraktärsmodeller lider Halo: Reach av enorma ljudproblem. Ljudet fungerar helt enkelt inte som det ska utan skrapar, hackar och dämpar vapenljuden så att de blir närmast ohörbara…

Halo Reach är sammanfattningsvis ett bevis för att Bungie aldrig varit särskilt bra på det här med berättande. Det är därför inte spel som ska spelas för sin berättelse utan för sitt kompetenta gameplay. Om du inte har Xbox GamePass är det dock inget spel du bör köpa – inte minst när Destiny 2 finns att spela gratis på Steam – då kan du istället med fördel invänta de nästkommande delarna i serien.

Utvalt

Cyberpunk 2077 – bakom kulisserna på Dreamhack!

Under gårdagen besökte jag och den eminente chilenaren Kevin Dreamhacks 25 års jubileum. Avresan gick redan vid 07.00. Allt för att hinna komma dit i god tid innan dagens visning av Cyberpunk – vilken skedde vid 12-tiden bakom stängda dörrar i Hammarsköldssalen på Elmia. Demon som visades var drygt 45 minuter lång och den gav trots sin matighet intryck som bestod långt längre än speltiden. Häng med när jag berättar varför!

Kan vi bara klara av det mest positiva med Cyberpunk-visningen först. Nämligen att jag vid entren till härligheten fick chansen att skaka hand och samtala lite med Bengt Lemme. Vem är Bengt Lemme kan du undrar, det gjorde Kevin också… Bengt Lemme var under lång tid redaktör på Gamereactor, först GR-Sverige och därefter Gamereactors internationella del. 13 år blev det enligt hans egen utsago. Numera huserar han dock på Bandai Namco och sysslar med promotions.

Med det avhandlat kan vi röra oss vidare mot dagens huvudämne, Cyberpunk 2077. Cyberpunk är som bekant den Polska studion CD Projekt Reds senaste RPG som har planerad release i april 2020. Spelet har tidigare visats upp i trailerform samt spelbart för press under olika stängda visningar. Alltsedan Gamescom i Augusti har CD Projekt Red nu dock börjat visa upp spelet spelat för allmänheten vid diverse mässor – dock alltid med samma demo.

När demot väl rullade igång efter en kvart av otålig väntan i öronbedövande pausmusik infann sig besvikelsen närmast direkt. Demot var detsamma som låg till grund för den senaste trailern. Allt vi fick se var således sådant som jag redan sätt i en form eller en annan. Det är dock något annat att se någon de facto spela än att se en trailer. Något annat på så sätt att ett spels brister och ofärdighet lyser igenom allt tydligare.

Det var redan efter de inledande minuterna tydligt att Cyberpunk 2077 på intet sätt är färdigt. Det behöver dock inte innebära någon oro, spelet släpps först i april och det finns mycket som talar för att den version vi fick se är äldre än ny, men trots det var det ändå något av en besvikelse. Framför allt såg animationerna förvånansvärt stabbiga och ryckiga ut. Grafiken var alltför suddig, grötig och jämngrå. Keanu Reeves såg framför allt fullständigt hemsk ut. Rent visuellt var det således inte särskilt upphetsande.

Spelmässigt skryter CD Projekt Red med att ha skapat en öppen och dynamisk värld. Uppdraget vi fick se utspelade sig enligt utsago ungefär halvvägs in i spelet, men trots det kändes världen liten, trång och framför allt oerhört styrd. Fienderna föreföll också vara rejält korkade. Den som spelade körde upp sin motorcykel vid entren till fiendernas näste och tittade på de utan att de ens reagerade. ”Dina handlingar får konsekvenser” – förklarade presentatören. ”Inte direkt” – tänkte jag.

Missförstå mig rätt. Cyberpunk verkar helt klart intressant. Men medan förhandssnacket fått mig att tro att upplevelsen skulle vara som av en annan generation såg jag istället framför mig ett The Outer Worlds med högre budget och större produktionsvärden. CD Projekt Red verkar ha spänt bågen, men frågan är om den håller för belastningen eller brister av förväntningarnas tyngd. Det återstår att se i april!

Utvalt

Jedi Fallen Order – recension!

EA kan knappast anklagas för att ha överexploaterat Star Wars-licensen sedan den hamnade i utgivarens ägo under 2013. Förutom Dices Battlefront-serie har det varit tomt, tills nu. Förra veckan släpptes nämligen Respawn Entertainments take på ett modernt singleplayer Star Wars-spel och jag är nu redo att sätta betyg. Häng med!

Minns du. Minns du hur det var. Minns du hur en under Playstation 2-eran och tidiga Xbox 360-eran kunde köpa ett spel sätta i skivan, spela, och inte känna att en missade något. Minns du hur EA släppte kvalitativa äventyrsspel, ibland baserade på populära licenser. Minns du glädjen över att utforska spännande universum, platser och ta del av hissnande berättelser från galaxer långt, långt borta. Minns du hur TV-spel var förr, och tydligen fortsatt kan vara än idag?

Visst har vi fått en uppsjö av grymma enspelarspel de senaste åren, de allra flesta av dessa har dock Sony stått för. Från EA har det istället mest kommit multiplayertjafs, ”games as a service-spel” och annat lootboxfyllt skräp. Tills i år. 2019 är året då EA för första gången på en generation släpper inte mindre än två spel helt befriade från DLC, mikrotransaktioner och lootboxskräp. Need for speed: Heat och Star Wars Jedi Fallen Order är undantagen som bekräftar regeln och visar hur mycket bättre EA kunde må om de bara såg till fansens bästa.

Jedi Fallen Order innehåller faktiskt kistor. Kistor som utan att en behöver betala för det ger en föremål som anpassar utseendet på ens karaktär. Vem kunde tro det för ett halvår sedan…

Jedi Fallen Order är på många sätt ett traditionellt actionspel. Här blandas svår och ibland skoningslös action med intrekata pussel och hissnande klättrande. Helheten är större än summan av spelets delar och trots att det uppenbarligen tagit mycket inspiration från spel som Dark Souls, God of war (2018) och Tomb Raider så känns det aldrig själlöst utan eget och underhållande.

På sant Star Wars-maner är storyn pompös, karaktärerna ofta sockersöta och huvudpersonen douchigt karaktärssökande och även om berättelsen innehåller en hel del plot holes, som de flesta mest troligt härstammar från att spelet ofta framstår som relativt ofärdigt, så är Cals berättelse en historia som håller från start till mål och samtidigt bjuder på mängder av fan service. Berättelsen är dock aldrig huvudpersonen eller den huvudsakliga driftkraften här, det är istället gameplayet som känns både varierat, spännande och – hör och häpna – roligt.

Karaktären Greez är oerhört älskvärd, lätt aspergig och oerhört glad i salt – lite som jag. Här syns han salta sin mat för glatta livet.

Jedi Fallen Order liknas ofta vid Dark Souls, och även om det är tydligt att spelet hämtat en hel del inspiration där ifrån kring hur det hanterar sparpunkter, döden och sin stridsmekanik så är det aldrig sådär överjävligt svårt eller djupt oförlåtande som From Softwares kassako. För egen del anser jag att Jedi Fallen Order i sin design ligger närmare senaste God of War än något annat äventyrsspel som jag spelat. Här blandas hektiskt action med långa sektioner av pussellösande och klättrande. Som grädde på moset har spelet också en tydlig metroidvania-struktur som gör det värt att återbesöka platser i jakt på nya hemligheter och svåra – men coola – bossar.

När en lärt sig klättra blir det enklare att ta sig fram, förvånansvärt nog.

Likt senaste God of War är spelvärlden uppdelad i tydligt avgränsade delvärldar vilka du fritt kan resa mellan eller återvända till när andan faller på. Varje spelvärld, eller i detta fallet planet, har en distinkt visuell stil och kommer i slutändan ge dig färdigheter som gör densamma mer njutbar att besöka. Backtracking är vanligt förekommande i spelet, och utgör för egen del ett av mina stora störningsmoment. Jag har intet emot att återbesöka platser för att upptäcka att de hade mycket mer att erbjuda än vad jag först trott, vad jag dock har något emot är att planlöst irra runt i miljöer jag redan besökt för att försöka hitta den där avsatsen som kan ta mig vidare till den delen av banan jag inte redan besökt.

Spelet innehåller likt de moderna Tomb Raider-spelen grottor att utforska, där stannar också likheterna spelen emellan.

Jedi Fallen Order hanterar sin bandesign på ett ibland djupt frustrerande sätt. När det i God of War allt som oftast var mycket tydligt var jag behövde gå för att använda min nya ability för att ta mig vidare är det i Jedi Fallen Order många gånger djupt oklart, varför jag planlöst irrar runt som en duracellkanin medan humöret sjunker till botten. Jag har flertalet gånger stängt av PS4:an i ilska över den ibland kassa bandesignen för att en kvart senare starta upp den igen och försöka irra mig vidare.

Den ibland förvirrande bandesignen hjälps knappast heller av att spelets in-game karta, som förvisso är snygg som attan att titta på, ständigt misslyckas med att informera mig om var jag är och vart jag ska. Visst blir det bättre längre fram i spelet när en vant sig vid upplägget och så att säga ”lärt sig hur utvecklaren tänker” – men kritiken i denna del är ändock befogad.

Förflyttningen mellan planeter hanteras likt i Destiny genom snygga mellansekvenser där en får se sitt skepp färdas i ljusets hastighet!

Förutom att banorna i Fallen Order ibland är förvirrande att navigera måste de också kritiseras för att de känns som just banor. Medan God of War trots sitt metroidvania-liknande upplägg fick en att acceptera världen så som just rimlig eller verklig i sin egen kontext känns världarna i Jedi Fallen Order alltid som just spelvärldar. Enbart skapade, befolkade och utformade för att utgöra just spelvärld. Det är synd att Respawn inte lyckats göra ett bättre jobb här med att skapa trovärdighet, för Star Wars-universumet är i grunden ett universum jag absolut vill utforska.

Det är oundvikligt att ibland känna att vissa element i spelvärlden i Jedi Fallen Order enbart existrerar för att Cal ska ha något att klättra på, som den här AT-AT:n.

I inledningen av Jedi Fallen Order är huvudkaraktären Cal Kestis en nobody – trots att han innehar världens kanske coolaste vapen ljussabeln. Jedi Fallen Order är därför inte ett spel i vilket du spelar som en Jedi-riddare, utan ett spel om hur Cal blir en Jedi-riddare. Under spelets gång förvärvar Cal större styrka att nyttja kraften och nya förmågor, som låses upp av spelaren, vilka förutom att göra en rejält kraftull mot slutet av spelet också ger en god känsla av progression. Det här är ingen power fantasy dock och avvägningen mellan kraftfullhet och utmaning är alltid god – ända fram till eftertexterna.

Här står jag och funderar över livets storheter med armarna påväg ut i en T-pose.

Det är dock inte bara utmaningen som är väl avvägd utan också spelets tempo. Jedi Fallen Order innehåller visserligen en mängd ruskigt coola och hysteriskt snygga set-pieces men merparten av spelupplevelsen handlar om de tajta och svåra striderna, pussellösande, utforskande och klättrande. Ibland ballar det hela ur dock, som när Cal hoppar på jättelika svampar och våldsamt kastas runt på banan innan han slutligen landar i en ruschkana vilket får spelet att mer likna Disneyland-simulator än ett äventyrsspel, men allt som oftast bidrar samtliga spelmoment till en helhet som är större än de enskilda delarna.

För att åternkyta till inledningen. Minns du alla fantastiska äventyrsspel under Playstation 2-eran. Minns du att de allt som oftast tappade i kvalitet mot mitten, eller ibland till och med mot slutet. Minns du hur de ibland kunde kännas hopplöst ofärdiga och hur spelens buggar ibland kunde hindra din framfart permanent. Jedi Fallen Order är en påminnelse om att allt inte var bättre förr, för det här spelet är i en hel del avseende inte färdigt.

Han är bra snygg den där Cal. Bra snygg…

Karaktären står två meter upp i luften, kameran krånglar, grafiken fryser ja hela mellansekvenser till och med saknas. Jedi Fallen Order är inte färdigbakat och det är uppenbart att Respawn hade behövt mer tid för att finslipa spelet. Kanske beror det delvis på spelmotorn att fiender ibland uppstår ur tomma intet, att karaktärer står i T-pose och att grafiken ibland mest liknar en gråbrun sörja eftersom att Days Gone ett annat Unreal 4-spel lider av ungefär samma saker men oaktat så är det tydligt att Jedi Fallen Order hade behövt mer tid att jäsa klart.

Spelet har en del visuella egenheter som vittnar om att Respawn troligen hade behövt få mer tid för att få allt klart innan lansering. Eller vad sägs om den här reflektionen?

Det är synd att spelet stundvis är så otroligt opolerat. Synd att jag en gång fastnar i en spawnloop och om och om och om igen spawnar ner i ett svart hål för att gång på gång dö. Synd att spelet hänger sig, fryser, hackar, hoppar, studsar och får min PS4:a att nästan smälta. Synd när spelet allt som oftast i övrigt är så äckligt snyggt, innehåller så sanslöst välgjorda animationer och allt som oftast är så galet underhållande.

Jedi Fallen Order är nämligen ibland närmast bländande snyggt, inte minst på PC. Men det är ibland också ett spel som påminner mig om att allt inte var bättre för. Under den föregående generationen fick vi ofta spel som såg hopplöst lågupplösta ut under vissa stunder, som hackade och stuttrade med bilduppdateringsfrekvenser som oftast befann sig mellan 20 och 30 bilder per sekund. Jedi Fallen Order påminner ibland om de spelen, men ibland är det också fullständigt magnifikt.

Estetiken är ibland fullständigt magnifik.

Under äventyrets gång stöter du på en uppsjö av karaktärer. Samtliga av dessa, i vart fall av godingarna, känns sådär härligt Disney-sköna att jag bara vill krama de. De allra flesta är också oerhört välspelade och det märks allt som oftast att Jedi Fallen Order är en storproduktion. Många av mellansekvenserna och spelets set-pieces är värdiga en biofilm – så är det bara.

Droiden BD1 är en djupt älskvärd karaktär som trots att han, på sant Star Wars-maner, endast kan förstås av Cal kanske är den karaktären med störst personlighet av de alla!

Jag älskar verkligen Star Wars och Jedi Fallen Order är verkligen ett spel fullständigt fullproppat av Star Wars-magi. Här finns massvis med spännande lore, ursköna miljöer, häftiga kreatur och den där fullständigt magiska Star Wars-estetiken. Spelet är också fullt av överraskningar och slutscenerna fick mig, utan att spoila något, nästan att smälla av.

Allt som allt så är helheten i Jedi Fallen Order större än summan av spelets enskilda delar. Fallen Order kommer inte att vinna några priser för bästa grafik, inte för bästa ljud och inte heller för bästa spelupplägg men som sammantagen produkt är det här riktigt bra och med mer tid för finslipning hade det kunnat bli fantastiskt. Riktigt bra är dock bättre än på länge för en utgivare som vanligtvis spottar ur sig skit. Vi får hoppas att EA låter Respawn behålla sin kreativa frihet och att de och Stig Rasmussen, mannen bakom spelet som också gav oss God of War 3, får göra en uppföljare. För med tanke på hur bra det här spelet är skulle en uppföljare kunna bli fantastisk!

Jedi Fallen Order är ett äventyrsspel av den klassiska sorten som trots att det ibland känns ofärdigt ändå är tillräckligt varierat, utmanande och underhållande för att förtjäna betyget 8/10. Mycket bra Respawn!
Utvalt

Kevin (eldhavet) Reyes utser årets spel!

Den som följt denna succéblogg (2000 unika besökare är inte fy skam) sedan starten vet att den ibland gästas av en filur kallad Kevin. Kevin spelar också TV-spel, i alla fall när han är hos mig, varför också han såklart ska få vara med och lista sina bästa spelupplevelser under 2019. Listningen, som innefattar ett oklart antal spel, har föredömligt tagits fram och sammanställts av mig. Häng med! 

En kall novembermorgon på tåget mellan Örebro och Stockholm ringer jag därför upp Kevin för att höra mig för om vilka spel han tycker har varit bäst under det gångna året. Klockan är 07.13 när första signalen ljuder, men först 07.23 lyckas jag väcka den sömndruckna chilenaren till liv. 

– Yolo jag sover, viskar han lågt. 

– Inte nu, svarar jag.

-För nu, nu ska du få lista årets bästa spel på ATSG! 

-Årets vaddå? Vad pratar du om! 

-Årets bästa spel, du vet de där listorna jag gör. Du ska också få lista dina favoritspel under 2019. 

-Jaja. De där listorna är säkert jättebra Yolo, men nu ska jag sova! 

Samtalet bryts. Ingen lycka denna gången alltså. Som med alla stjärnor är denne Reyes ibland lite svår att nå fram till. Men skam den som ger sig. På vägen hem, och på den för sjusovare mer beskedliga tiden om 18.30, gör jag ett nytt försök. Blott ett par signaler senare når jag fram. 

-Nu, yolo. Nu ska du få lista de spel du tycker varit bäst i år – utbrister jag gladlynt. 

-Det blir säkert bra, men du vet nu äter jag så vi får ta det där en annan gång. Kontrar detta chilenska eldhav till människa.

-Men, du har ju lovat – kontrar jag. 

Ingen respons, ingen respons alls…

-Du lovade imorse att vi skulle ta det här nu – ljuger jag för att försöka få i vart fall någon form av respons.

– Mhm, svarar han helt utan att ta notis om vad jag just sa.

-Hejdå Yolo! Hans svar ekar i den övrigt tysta kupen.

Jag gör ett par försök till, bland annat genom att hetsringa till Rituals i Marieberg där Kevin arbetar men alltid lägga på så snart någon svarar. Detta genererar dock inget gensvar. I mitt huvud ekar frågan ”hur fanken ska jag nu få till min lista”. Sen kommer jag på det. Jag gör den själv, men skriver den som om Kevin gjort den. Briljant – om du frågar mig! 

3. Horizon: Zero Dawn 

Horizon: Zero Dawn släpptes visserligen inte under 2019, utan under 2017. Det är heller inte ett spel som Kevin spelat under det gångna året. Det finns således inte ett endaste litet sätt att få det att passa in på denna lista men jag vet att Kevin ändå skulle krävt att få ha med det. ”Horizon: Zero Dawn är ett fantastiskt spel” skulle Kevin säga. Han skulle också säga ”Jag bryr mig inte ett skit om när det släpptes”. Det gör i ärlighetens namn inte jag heller. Horizon: Zero Dawn rockar och får såklart en plats på denna hedervärda lista. 

Horizon är inte bara ett fantastiskt bra spel, utan också ett ruskigt vackert sådant. Motorn Guerilla utvecklade till spelet, Decima, används också i nu aktuella Death Stranding!

2. Cities Skylines

Det finns få spel som Kevin spelat så få timmar av under 2019 men så många timmar av totalt som Cities Skylines. Denna stadsbyggarsimulator är i ärlighetens namn rätt kass utan moddar. ”Vägarna blir ju skeva” minns jag att Kevin utbrast initialt. Med massvis och åter massvis av spelarskapta moddar blir det dock fantastiskt och de städer Kevin skapat här är så välbyggda, välplanerade och fulla av liv att jag storknar. 1000 timmar har det enligt min Steam historisk blivit hittills, och mer kommer det troligen att bli när väl andan faller på igen. 

Cities Skylines är sällan supersnyggt, men det är ändå svårt att inte uppskatta de storverk duktiga kreatörer kan skapa däri.

1. Dead or Alive 6

Kevins lista över årets spel 2019 skulle troligen bara innehålla ett endaste spel. Dead Or Alive 6. Det enda spel han i ärlighetens namn behöver, och troligen det enda spel han skulle ha spelat under 2019 om det inte vore för att jag ständigt tvingar honom att spela andra nysläpp. Kevin älskar Dead Or Alive, fullkomligt älskar, och har så gjort sedan det andra spelet i serien på den ursprungliga Xboxen. Trots att DOA 6 var en ofärdig produkt när det släpptes har han spenderat 100-tals timmar med detsamma och troligen njutit av varje minut – förutom när han förlorar online. Favoritkaraktären är Kasumi – det är viktigt att framhålla – och bröstfysiken är fantastiskt.

Dead or Alive innehåller som vanligt extremt detaljerade karaktärsmodeller och mycket sofistikerad bröstfysik, två tydligen viktiga ingredienser för att skapa bra fightingspel…

Så. Där har ni den. Kevins listning över årets spel 2019. En något kortare lista som endast innehåller ett spel som faktiskt släpptes i år, men ändock en lista.

Utvalt

Star Wars Jedi Fallen Order är närmast galaxtiskt snyggt – i varje fall till PC!

Få har troligen lyckats undgå att jag för närvarande som bäst spelar Star Wars Jedi Fallen Order. Spelet, ja det tänkte jag recensera senare, men nu tänkte jag bjuda på ett gäng vanvettigt snygga bilder på PC-versionen av spelet. Häng med!

Min huvudsakliga genomspelning kör jag på konsol, närmare bestämt Playstation 4 Pro, till PC har jag dock spelat ett par timmar av härligheten när min spelkamrat haft annat för sig som hindrat framfarten i den huvudsakliga genomspelningen. Jedi Fallen Order är snyggt till Playsation 4, det är det absolut, men det är inte i närheten av lika snyggt som spelet är till PC.

Upplösningen är till konsol som bäst nästan 1440p och i prestandaläget, vilket jag föredrar att spela i, som bäst 1080p men allt som oftast 900p. Det är låg upplösning det, och det syns verkligen under vissa stunder. Utöver det syns det också hur tungt konsolen har att rendera världarna, det hackar, knakar, glitchar och hänger sig.

Det är därför en fröjd att kunna slå igång PC:n och köra igång spelet via Origin Premier Acess – gratis – och skruva upp grafiken till max och upplösningen till native 4k (för 30 stabila bilder per sekund) eller 1440p (för stabila 60 bilder per sekund) på mitt RTX 2070 och bara njuta av hur äckligt snyggt spelet är.

Oaktat. Som lite smakprov inför recensionen finns det i vart fall nedan ett gäng ruskigt smaskiga screens från spelet. Håll till godo!

Utvalt

Death Stranding är en Kojimansk sysselsimulator!

Karin Boye skrev en gång ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Nog hade Karin rätt alltid. Döden, det slutliga målet, giver oss knappast mer än en känsla av frid, lugn och avslut. Istället så är det vägen – livet – som berättigar vår existens. Åtminstone min. Livet fylls av delmål, av saker vi vill uppleva, känna och göra innan vi slutligen packar ihop för gott. Att leva livet fullt ut kräver dock prioriteringar – och att spela Death Stranding bör inte vara en av de!

Karin Boyes dikt ”I rörelse” har setts citeras i FZ:s recension av Death Stranding. Som ett sätt att beskriva spelets förtjänster och dess förmåga att se färden som målet snarare än målet i sig. Min egen relation till denna dikt sträcker sig långt tillbaka. Faktiskt så långt som till en textanalys i högstadiet. I denna textanalys valde jag ett annat angreppssätt till denna dikt än den gängse, målet fick bli döden (vilket för den som läst några av Alexander Bards eller Sigmund Freuds verk troligen inte förefaller som helt tokigt) och färden livet.

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."

Att fylla färden, livet, med meningsfullt belönande och känslomässigt stimulerande innehåll är det som gör livet värt att leva – på samma sätt som det är det som gör ett spel värt att spela. Detta som för mig förefaller som ett faktum bortser dock de allra flesta recensenterna som tagit sig ann Death Stranding från. Istället väljer de att glorifiera livets meningslösheter och sysslor och upphöja desamma till livets härlighet – trots att inget kunde vara mer fel.

Death Stranding är den legendariske producenten Hideo Kojimas första spel efter dennes uppbrott från Konami. Uppbrotet tycks till stor del ha berott på meningskiljaktigheter mellan Kojima och utgivaren ifråga om vad som ska gå först. Konami prioriterar som de flesta torde veta de monetära värdena (panchinkomaskiner är trots allt bolagets huvudsakliga inkomstkälla nu mera) medan Kojima värderar sin kreativa frihet.

Kreativ frihet har Kojima verkligen fått av Sony. Death Stranding är verkligen ett spel som med tanke på det rådande klimatet i spelbranschen framstår som otänkbart. Att det ens släppts känns surrealistiskt, osannolikt och skruvat – precis som spelet i sig. Death Stranding är Kojimansk dårskap uppskruvad till max och spelet får många gånger Metal Gear Solid 5:s smått skruvade story att framstå som både rimlig och greppbar.

Begreppet "Strand" på engelska kan både betyda att stranda,
 
strand men också ett tunt band med något annat. 
Vilket spelet verkligen tar fasta på och också gärna trycker upp i ansiktet på spelaren. 
Kojima förstår inte det här med att vara subtil...

Det är dock inte svårt att se var Kojima kom ifrån i skapandet av Death Stranding. Med Metal Gear Solid 5 tog han serien till de öppna världarnas landskap. Där blandades fetch quests med tunga och långa mellansekvenser. Tiden tog dock slut under utvecklingen av Metal Gear Solid 5 – vilket märks tydligt i spelets story som verkligen aldrig får en chans att broderas ut utan mest tjänar som uppblandning av de mellanmjölksstinna uppdragen.

I Death Stranding verkar dock alla pengar i världen ha funnits – även om tidsramen varit tajt. Här broderas mellansekvenserna ut rejält och narrativet tillåts mellan paketleveranserna (som tjänar som spelets uppdrag) att ta rejält med plats. Otaliga mellansekvenser, epost och röstinspelningar broderar ut världen och förklarar varje minsta detalj.

Att skapa en surrealistiskt och tämligen skruvad alternativ framtid är dock inte särskilt svårt, och inget som spelet ska belönas för. Vem som helst kan koka ihop en helt osannolik värld, med helt osannolika förklaringar till varför vissa fenomen existerar i den. Bara ett fåtal kan dock göra detta med sådan precision och med ett så starkt berättande att den som tar del av den faktiskt köper premissen, accepterar förekomsten av alla fantastiska vidunder, manicker och platser. Death Stranding misslyckas fatalt med det.

Death Stranding är ett skolboksexempel på hur en inte etablerar en alternativ verklighet. Det märks som tydligast ett par timmar in. För spelet öppnar starkt, många trådar lämnas hängande vilket verkligen får en som spelare att njuta av atmosfären och tonen – därefter börjar dock allt så sakteliga förklaras alltmedan världsbygget faller samman som ett korthus.

Berättelsen i Death Stranding är den mest Kojimanska berättelse jag någonsin tagit del av. Ett fullständigt övertydligt epos och speglande av Kojimas eget ego. En berättelse som är så högtravande, moralistisk och som tar sig själv på så stort allvar att jag emellanåt kräks lite lätt i ena armhålan. Det här är inte bra världsbyggande, och trots att jag mer än allt annat vill gilla det så tvingas jag konstatera att det helt enkelt inte håller måttet.

Vissa kommer dock gilla narrativet. En del för att de gillar allt Hideo Kojima spottar ur sig, och en del för att de inte kan skilja mellan höga produktionsvärden eller bra skådespelarinsatser och ett dåligt narrativ. Death Stranding är sanslöst välgjort, välproducerat och välspelat – det är bara narrativet, premissen och världen som inte håller måttet.

Eller ja. Spelupplägget håller inte heller måttet.

Det finns en trend i spelvärlden på senare år. En trend satt av genier så som Kojima och Rockstar. Dvs. de som helst bara solar sig i sina egna egon. En trend av att överarbeta spelmekaniken så till den milda grad att den närmast enkom består av alldagliga sysslor. Death Stranding tar det här längre än något annat spel. Här pratar vi inte om ett traditionellt actionspel där en måste underhålla och rengöra sina vapen utan om en DHL-simulator i vilken en måste dricka, duscha, byta skor, reparera paket och vandra abnorma sträckor över stock och sten. Tillråga på allt så är det också allt det är.

Death Stranding går mycket riktigt ut på att leverera paket och på så vis återanknyta människor med varandra. Kojima ljög alltså inte när han på Gamescom presenterade spelets premiss – vilket många nog trodde. Detta simplistiska spelupplägg enkom bestående av utmaningar så som att korsa forsande vatten, bestiga höjder och balansera lasten huvudkaraktären bär på sin rygg är vad du gör i Death Stranding – i vart fall om du inte lyssnar på någon av de många och långa mellansekvenserna.

Varje spelmoment är minutiöst detaljerat och överutvecklat. Bebisar ska vaggas genom ett minispel, urinblåsor ska tömmas och fickor ska gås igenom – allt med högsta möjliga grad av detaljrikedom. Problemet är bara att det aldrig är eller blir roligt. Visst kan färden från en plats till en annan innehålla mening – i det verkliga livet inte minst – men att spendera ett sextiotal timmar med att promenera i ett spel är inte underhållning.

Det är här jag vill återanknyta till Karin Boye. Boye menade aldrig att förhärliga livets alldagligheter utan att var och en måste ta vara på just det som är livets mening – nämligen livet. Death Stranding gör det absolut motsatta. Det upphöjer detta traglande, detta skobytande och detta duschande till något det aldrig kan vara – nämligen underhållning.

För egen del stängde jag av Death Stranding efter tio timmar. Spelet fick mig nämligen i det närmaste att längta efter att städa, duscha och raka mig. För inte ens jag med ett starkare intresse för spel än mången annan nörd kan rättfärdiga att jag i ett spel promenerar, städar (aja paketerar och reparerar paket) eller duschar mer än vad jag så gör i det verkliga livet. Just där och då, och just därför, drogs mina tankar till Karin Boye och dikten ”I rörelse” – det är att leva livet som är meningen – inte att bara existera.

Något betyg kommer jag inte att sätta på Death Stranding. Det är nämligen för egen del omöjligt att göra. Jag tycker nämligen att det bör upplevas inte för att det nödvändigtvis är bra, utan för att även du bör ta ställning till hur det talar till just dig.

Utvalt

Modern Warfare (2019) – recension!

Det moderna kriget är här, och jag har nu tagit del av dets mörka fasor i sådan omfattning att jag känner mig redo att dela ut ett betyg. Det här är recensionen av Infinity Wards Modern Warfare (2019). Häng med!

Betygssnittet för Modern Warfare (2019) är generellt något lägre än det för förra årets Black Ops 4. Mest troligt relativt oväntat för utvecklarna Infinity Ward.

Året var 2007 och actiongenren dominerades av rymdepos som Halo, Gears of War och Killzone. Utvecklaren Infinity Ward som hittills släppt ifrån sig de andliga uppföljarna till Medal of honor-spelen, Call of duty 1 och 2, och därmed grundlagt Call of duty som serie, var redo att ta nästa steg. Att föra Call of duty in i samtiden. Lite anade de troligen då att de skulle komma att skaka om såväl actiongenren som hela spelbranschen i sina grundvallar.

Call of duty 4 Modern Warfare var unikt. Inte för att det gjorde saker ingen annan gjort utan för att sättet det berättade sin story på var just unikt. Call of duty 4 kändes så nära krig på riktigt en bara kommer – även om det inte på något sätt var en simulator. Skådeplatserna förlades till miljöer som kändes som tagna från dåtidens tv-sändningar och intensiteten var uppskruvad till max.

Ja. Bilden är från Call of duty 4 Modern Warfare.

Jag spelade massvis av Call of duty 4 Modern Warfare, och det var jag allt annat än ensam om. Spelet blev en massiv succe och tog Call of duty från att vara en populär actionserie till att bli ett globalt fenomen som över en natt. Plötsligt var modern krigsföring på allas läppar, och flerspelarlägets fokus på actionstinna och snabba matcher med coola killstreaks charmade hardcorespelarna såväl som casualfolket. Såhär 12 år senare så är det dags igen, eller det är i alla fall vad Infinity Ward vill få oss att tro.

Mycket har hänt under de här tolv åren. Bland annat så har inte mindre än 11 ordinarie delar i Cod-serien släppts. Av det Infinity Ward som skapade Call of duty 4 återstår idag nästan ingenting, de flesta har nämligen likt hur Infinity Ward grundades packat väskorna och begett sig vidare mot nya mål, inte minst till Respawn Entertainment.

Utvecklaren Respawn Entertainment grundades av Infinity Wardavhoppare. Infinity Ward grundades av utvecklare som hoppade av från EA:s Medal of Honor-serie. Vågar en tro att dessa utvecklare snart hoppar av Respawn Entertainment och startar en ny studio?

Call of duty som serie har år för år fått allt mer kritik för sin oförmåga att förändra sig, och ibland kritik för att allt förmånga förändringar skett, varför Infinity Ward denna gång ämnar att vinna tillbaka spelarna med att ta Call of duty tillbaka till Modern Warfare som series rötter. Frågan är bara om de återigen har lyckats väcka nytt liv i Call of duty som serie, eller om detta spel bara är ännu en trött upprepning?

Det börjar bra. Det första som slår en när en startar upp Modern Warfare (2019) är hur jäkla snyggt det är. Till detta spel har Infinity Ward enligt egen utsago tagit fram en helt ny grafikmotor. Helt ny är dock att ta i, i grunden så är det här fortfarande en kraftigt modifierad version av Id Software:s gamla Quakemotor. Det gör dock det samma för Modern Warfare ser verkligen ut som och känns i stora delar som ett samtida spel.

Här finns alla features en kan förvänta sig så som global illumination, bra distant object culling (som ser till att resurserna används smart) och riktigt snygga och realistiska material. Även hanteringen av spelets upplösning är modern, effektiv och smart då den förändras dynamiskt inte bara mellan varje renderad bild utan inom enskilda moment av bilden. Det tillsammans med att hela spelupplevelsen känns rapp, laddningstider existerar knappt ens på konsol, gör att Modern Warfare i dessa delar verkligen känns kompetent rent tekniskt.

Riktigt såhär snyggt är det såklart inte, men det är baske mig inte långt därifrån!

Vissa brister finns dock. Call of duty som serie har aldrig varit känd för avancerad fysik – vilket gudarna hos Infinity Ward inte heller denna gång har lyckats åtgärda. I ett spel som i övrigt är så urbota supersnyggt så är det svårt att förstå varför omgivningen inte reagerar på eldgivning, varför tröjorna på banan i London inte rör sig när jag springer in i de eller varför dekaler på glasrutor sitter kvar på en ruta som inte längre finns. Konkurrensen från Dices Battlefield-serie är mördande på denna punkt och visar att det finns mycket kvar att göra när det kommer till fysik i Call of duty.

Den snygga grafiken har dock inte lett till kompromisser med prestandan. Modern Warfare (2019) rullar på i stadiga 60 bilder per sekund på min PS4-Pro i maskinens fejk 4k-upplösning både i single och multiplayer. Faktum är att jag försökt så gott jag kunnat att försöka få prestandan att dyka, men ännu inte lyckats. Modern Warfare skalar hellre tillbaka såväl upplösningen som detaljnivåerna än viker ifråga om bilduppdateringen vilket såklart är positivt i ett spel av denna typ. Prestandan till PC verkar dock fortsatt vara kraftigt varierande och spelet kräver i allra högsta grad sin SSD. Så har du inte en sagolikt dyr PC så hade i vart fall jag valt att spela spelet på ett annat format.

Digital Foundry dissikerar som brukligt spelet noggrant Mycket noggrant.

Call of duty 4 var för sin tid ursnyggt, vilket verkligen hjälpte spelet att förmedla känslan av att befinna sig mitt i ett brinnande krig. Detsamma gäller denna gång. Modern Warfare (2019):s kampanj revolutionerar på intet sätt genren beträffande de spelmässiga inslagen men tonen, dvs. att Infinity Ward denna gång verkligen vågar ta ned tempot emellanåt, tillsammans med den fanstastiska grafiken och ljudet gör att kampanjen som helhet är njutbar. Explosionerna är färre denna gång, och storyn som är mycket väl berättad är mycket mer thriller än Michael Bay-rökare. Lugn och sansad är den dock inte, det är fortsatt Call of duty vi talar om.

Den som ogillar att ständigt bli tillsagd vad den ska göra kommer inte att gilla kampanjen i Modern Warfare. Även om spelet i stunder är mindre styrt är de senate delarna i serien så är det fortsatt fullt av passager där du följer med en datorstyrd karraktär och ständigt blir tillsagd vad du ska göra. Därutöver har jag flertalet gånger hamnat i den klassiska Call of duty-situationen. Du vet den där du ständigt dör på en bana, bara för att du inte tar exakt den väg utvecklarna tänkt sig.

För egen del kan jag tycka att kampanjen i Modern Warfare (2019) ibland känns väl mörk. Att visa, beskriva och till och med låta spelaren ta del av krigets fasor är välkomment. Krig är trots allt ond bråd död och mängder med misär, men det här är ändå till syveende och sist en underhållningsprodukt och den enorma mängden krigsbrott och oegentligheter får mig ibland att känna att det inte är särskilt underhållande utan mest grått, mörkt och trist. Likt den som ständigt ropar varg lyckas Modern Warfare (2019) också att trötta ut dig som spelare så att du när du väl borde reagera på det som utspelar sig mest tycker på axlarna.

Kampanjen i Modern Warfare (2019) är på intet sätt något mästerverk och spelet står sig verkligen slätt mot rena singleplayer-titlar så som Metro Exodus. Jämfört med de senaste spelen i serien dock är kampanjen här klart bättre och berättandet mer intressant varför den ändå passerar som klart godkänd eller kanske till och med ”bra”.

Självklart återvänder fanfavoriten Captain Price.

Det är i multiplayer det stora flertalet fördriver merparten av sin tid i ett Call of duty-spel och multiplayern här erbjuder både mer som i mer och mer som i mer nytt än vad serien gjort på länge. Visst saknas det ett Battle Royale-läge vilket säkert gör någon, men inte mig, besviken men i övrigt finns här allt en kan önska. Klassiska dödsmatcher, domination i små och stora lag samt ett spelläge kallat Ground Wars för upp till 48 spelare.

Spelets minsta spelläge är kanske också det mest intressanta, nämligen Gunfight. Gunfight är ett spelläge för fyra spelare där du och din kamrat möter två andra blodtörstiga spelare på små och tighta banor. Alla spelare spawnar med samma loadout vilket säkerställer mesta möjliga balans och de korta men taktiskta matcherna får mig att dra vissa paralleler till Counter Strike. Gunfight är en höjdare som i bästa fall för Infinity Ward kan bli populärt på tävlingsscenen.

Gunfight utspelar sig på små, små, små. Sa jag små? Banor. Det är banor det handlar om. Små banor!

De klassiska spellägena är i stort sig lika, även om tempot denna gång är lägre och vapnen tyngre med mer rekyl så är det absolut Call of duty det handlar om. Killstreaks återvänder som brukligt och tjänas som vanligt ihop genom att som det låter samla på dig tillräckligt många kills.

Som brukligt finns det i multiplayer möjlighet att anpassa såväl vapnen, deras utseende och din karraktär. Nytt denna gång är att du kommer åt anpassningen av dina loadouts och dina vapen även inne i matcherna. Överlag känner den vane Cod-spelaren dock igen sig och Modern Warfare (2019) kommer knappast vinna några priser för innovation i denna del.

I gunsmith kan du anpassa dina vapen. Visuellt ser det annorlunda ut än tidigare, rent funktionellt är det mest mer av samma.

I de klassiska spellägena har jag inga problem med killstreaksen och överlag tycker jag att dessa spellägen fungerar relativt bra. Visst är banorna mer assymetriska än vad en är van vid i serien, men de fungerar ändå relativt väl tillsammans med det låga spelarantalet. Värre blir det dock när vi skalar upp upplevelsen i Ground Wars.

Det är svårt att inte dra paralleller till Battlefield när en spelar Ground Wars, och i grunden så är det tydligt att det är just Battlefield-fansen Infinity Ward försöker vinna över med detta spelläge. Det är dock också mycket enkelt att se att Dice-serie är klart överlägsen Cod i dessa storspellägen på i det närmaste varje punkt.

Medan matcherna i Battlefield känns hektiska, men klart samordnade, taktiska och framför allt roliga lyckas Ground Wars med konstycket att driva upp tempot till max men ändå tråka ut. Vapenkänslan känns sällan anpassad för avstånden, HUD:en känns kluttrig och killstreaksen förstör vad som annars kunde varit spännande och täta matcher. Det hela blir inte bättre av att Infinity Ward låter det lag som lyckas hålla samtliga spawnpunkter i mer än cirkus 1 minut vinna matchen automatiskt – vilket lett till att flera matcher tagit slut efter bara ett par minuter.

Det går helt klart att se vad Infinity Ward försöker göra här och jag hoppas verkligen att de tar med sig och förfinar Ground Wars till kommande delar i serien, men det står för mig klart att Ground Wars i detta nu är klart underlägset allt som största konkurrenten Battelfield kan erbjuda.

I Ground Wars så finns det fordon. Körbara fordon i ett Call of duty-spel som inte är killstreaks har vi inte haft sedan Call of duty 3.

Utöver klassisk PVP gör PVE återinträde i Call of duty som serie med det klassiska spelläget Spec Ops. Detta sammarbetsläge är dock exklusivt för PS4 under det första året (dvs. under hela spelets livslängd). I ärlighetens namn så missar du som bara sitter på en PC eller en Xbox dock inget. Spec Ops innehåller enbart ett fåtal banor och känns underutvecklat och relativt tråkigt. Cod ska köpas och spelas för PVP multiplayer och inget annat.

Activision och Infinity Ward har inför lanseringen slagit sig för bröstet för att Modern Warfare (2019) saknar såväl season pass som mikrotransaktioner. Inför lanseringen avslöjades det dock att spelet troligen skulle komma att innehålla lootlådor, något Activision senare kom att förneka. Utgivaren har dock tidigare väntat en stund med att introducera lootlådor i sina spel, och det vore knappast oväntat om de trots allt letar sig in i Modern Warfare sådär ett halvår efter släppet.

Bli inte förvånad om dessa letar sig in i Modern Warfare (2019) sådär ett halvår efter launch. jag menar Cod-poängen finns trots allt redan där.

Modern Warfare (2019) är sannerligen ett spel med massvis av innehåll. Faktum är att det ibland när en spelar känns som att en köpt tre spel till priset av ett. Här finns en stabil och kompetent kampanj, tävlingsinriktade spellägen som Gunfight, klassiska Cod-dödsmatcher, Battlefield-liknande Ground Wars och ett sammarbetsläge som fungerar såväl lokalt som online.

Även om variation alltid är bra så är det dock lätt att känna att Modern Warfare såväl som Infinity Ward hade tjänat på att skala ner antalet spellägen och skapa ett tajtare och mer fokuserat spel där varje del kunnat poleras till perfektion. Modern Warfare (2019) är nämligen ett spel som är bra på mycket men bäst på inget och det lyckas därför på intet sätt återuppliva serien som fortsatt känns trött.

Grå, grå, grå. Paletten i Modern Warfare (2019) består dock av fler färger än så. Jag har bara inte orkat lägga in några färgglada bilder.

För den som orkat sig fram till denna del i recensionen hoppas jag att det är tydligt att Modern Warfare (2019) är ett kompetent spel. Det är välgjort tekniskt, ibland ursnyggt (rent grafiskt) och ofta roligt i multiplayer. Det är dock på intet sätt revolutionerande och som reboot-betecknat hade jag förväntat mig klart mer än vad jag tillslut fick.

Kanske är det det faktum att jag köpte hypen som gör att jag känner mig besviken, eller så börjar jag helt enkelt bara tröttna på serien, men Modern Warfare känns för mig visserligen som ett bra men ganska tråkigt spel varför det aldrig kan nå de riktigt höga betygen. Tills nästa gång vill jag ha en tajtare, smalare och mer fokuserad produkt som vågar ta ut svängarna mer. Först då tror jag att Call of duty kan bli relevant på riktigt igen. Denna gång får Infinity Ward därför nöja sig med betyget 7/10.

Modern Warfare (2019) är ett bra spel med massvis av innehåll. Bra på allt och mästare på inget gör att spelet dock ofta mest känns som mer Call of duty än ett revolutionerande mästerverk.

Utvalt

Modern Warfare (2019) känns svalt, riktigt svalt!

Modern Warfare (2019) släpptes under fredagen och att döma av kön på Gamestop har det som varje annan del i Cod-serien sålt riktigt bra. Även jag hämtade upp ett ex av spelet och har nu hunnit spela cirkus 15 timmar av detsamma, än så länge känns det dock svalt. Riktigt svalt. Häng med så förklarar jag varför!

Modern Warfare (2019) har på förhand hypats upp som en omstart av Modern Warfare-serien. Infinite Wards återkomst som herrar av serien efter flopparna med Cod Ghost och Infinite Warfare. Betan kändes också initialt bra, eller kanske till och med rikigt bra. Sista betahelgen vädrade jag dock något annat, en slags trötthet, som fick mig att avboka spelet och som brukligt har mina värsta farhågor nu besannats. Modern Warfare är nämligen bara delvis nytt.

Jag har tjatat och tjatat om Modern Warfare (2019), men kanske hade jag fel. Kanske är det här bara ännu ett Call of duty…

Grafiken i Modern Warfare är bra. Den är dock inte alls så imponerande som en på förhand kunnat förvänta sig av en helt ny spelmotor. Främst är det fysiken som spökar och Modern Warfare (2019) känns jämfört med genrekonkurrenter så som Battlefield V statiskt och gammalt. Tröjor på London-banan är platta texturer som det inte går att interagera med och fönster kan inte ens skjutas sönder. Bilar som sprängts och nu är platta stoppar fortsatt kulor i sin ordinarie höjd. Ja, listan kan göras lång. Modern Warfare ser modernt ut men det är tydligt att Infinity Ward tvingats offra allt vad dynamik och fysik är för att kunna rita upp den i övrigt snygga grafiken.

Det känns heller inte särskilt annorlunda. Oavsett om jag spelar Ground Wars (Battlefield-läget) eller Domination så känns Modern Warfare (2019) verkligen som just ett Cod-spel. Varken mer eller mindre. Modern Warfare Remastered rullade mängder av timmar i min PS4:a och det hänns mer eller mindre likadant. Flera beröringspunkter med Ghost finns också – och vissa av banorna känns närmast direkt hämtade därifrån.

Jag spelar spelet till PS4, främst för att jag i samband med betan insåg att PC-versionen troligen skulle ha mängder av problem vid launch. Så har också varit fallet.

På förhand har Infinity Ward talat sig varma om de mer assymetriska banorna, något som verkligen inte tillför någonting till spelets formula. De ständigt växlande spawnpunkterna tillsammans med de mer assymetriska banorna gör visserligen att du verkligen behöver spela i ett lägre tempo, men i övrigt känns det fortsatt mest kaotiskt och ja du gissade det – som Call of Duty.

Innan jag sätter betyget ska jag såklart spela ett antal timmar till och framför också ta mig igenom kampanjen, men än så länge har jag svårt att se att Modern Warfare (2019) ska lyckas vinna över mig. 2019 har verkligen varit ett spelår fyllt av besvikelser och det verkar som att även Modern Warfare följer trenden.

Utvalt

The Outer Worlds – definitionen av ludonarrativ dissonans!

Den som följer mig och denna i mitt tycke eminenta spelblogg vet att jag inte har mycket till övers för varken The Elder Scrolls-serien eller Fallout-serien, jag hade därför inte tänkt spela The Outer Worlds – den spirituella Fallout New Vegas-uppföljaren från Obsidian – men med anledning av att spelet är gratis för den med Xbox Game Pass kunde jag bara inte hålla mig borta. Med facit i hand önskar jag dock att jag agerat annorlunda, häng med när jag förklarar varför!

En minst sagt färggrann glorifierad korridor. Det är allt världen i The Outer Worlds är.

Ludonarrativ dissonans har kommit att bli ett modeord. Eller ja, det är ju två ord – så modeterm kanske är en bättre beskrivningen – men du förstår vad jag menar. Ludonarrativ dissonans är en term för att beskriva när ett spels story står i stark kontrast till dess gameplay vilket skapar en dissonans mellan de två. Vanliga exempel på detta är spel som Uncharted i vilket du spelar som en klämkäck äventyrare utan ett enda ont hårstrå på sin välfriserade skalle – men som helt kallblodigt mördar sig igenom sitt tio timmar långa äventyr.

Desto större dissonans mellan story och gameplay desto svårare är det generellt att köpa kombinationen av de två och hänge sig åt helheten. Ett spel som inte tar sig på särskilt stort allvar tenderar därför att lättare komma undan med mer dissonans medan ett spel som behandlar många tunga ämnen eller tar stark moraliskt ställning kan få svårare att hantera detta förhållande.

Broilern himself. Nejdå, det här är frisören. Du vet han som klipper de dödas hår innan de begravs.

The Outer Worlds är för mig definitionen av ett spel där den ludonarrativa dissonansen är så stor att det är i det närmaste omöjligt att njuta av helheten. Spelet hanterar redan från starten tunga ämnen så som den extrema kapitalismens förtryck av den svage arbetaren (ja, spelet har en lätt Marxistisk ton), den förtryckande statens kontroll över massorna och det kollektivistiska samhällsbyggets ultilitarism tagen till sin spets men kombinerar detta med gameplay fyllt av korridorskjutande, en livlös platt och enfaldig värld samt karikatyriskt platta karraktärer.

I den förtryckande stadens statsbildning där alla slavar under fabriksägaren är det okej att som nykomling traska runt i staden med ett vapen i handen, där saknas våldsmonopol och mankraft nog för att fördriva en endaste bandit och där det finns utbrytargrupper som lever (bildligt talat) vägg i vägg med storindustrierna i klart mer softistikerade bosättningar än ens de styrande besitter.

Dödgrävaren som gräver gravplatser åt de som betalat sin hyra. Ja, invånarna tvingas hyra sina gravplatser. Det är bara en av alla avskyvärdheter som kapitalismen orsakat invånarna i The Outer Worlds.

Hur troligt är det att ett styre som lyckats förtrycka samtliga av sina medborgare behöver hjälp av en fullkomlig nykomling utan varken vapenkraft eller förmåga med att fördriva lösdrivande banditer från stadens ytterkanter, eller driva in sina skatter. Utan mankraft och ett starkt våldskapital kan ingen sådan skurkstat upprätthållas – varför narrativet i The Outer Worlds faller platt.

The Outer Worlds försöker visserligen lindra denna dissonans med att lägga sig ann med en ton om att spelet aldrig tar varken sig självt, sin story eller sina karraktärer på allvar. För mig förstärker detta dock bara känslan av att jag är en del av något slags dåligt skämt. Det hela blir inte bättre av att spelet ser så överdrivet färglatt och pompöst ut att en nästan baxnar.

Storskurken himself. Kapitalismen personifierad. Med plommonstop och allt.

Jag har visserligen ofta svårt att förstå mig på vad folk ser i dessa rollspel. Men jämfört med exempelvis The Elder Scrolls eller Fallout förstår även jag att världens som Obsidian försöker sälja in i The Outer Worlds är klart underutvecklad, blek och korridorsliknande. Aldrig har spelet lyckats sälja in känslan under mina första 4 timmar av att jag verkligen är i en annan värld, i ett verkligt solsystem någonstans långt, långt borta.

För egen del duger The Outer Worlds bara till en enda sak. Att utgöra ett varnande exempel för hur viktigt det är att hantera problematiken med ludonarrativ dissonans med god fingertopskänsla. För annars riskerar du som spelutvecklare att skapa ett dåligt skämt till spel – och det är just det som The Outer Worlds är.

Utvalt

Battlefield V – Intryck från operation underground (video)!

I torsdags spottade Dice ur sig remaken på den klassiska banan operation metro kallad operation underground. Jag har testat banan under helgen och delar i detta videoinslag med mig av mina åsikter kring banan, spelet och Dices sätt att sköta serien – häng med!

BFV är fortfarande ett jäkla snyggt spel, även om vissa marktexturer är hopplöst lågupplösta…
Utvalt

[R] Spelen vi minns – Ryse: Son of Rome!

Alla gillar vi återblickar. Vissa till verkliga retrospel, så som spelen till NES, och andra som mig till mer moderna titlar. [R] Spelen vi minns är min chans att se tillbaka på spel som kanske inte ens när de släpptes kunde klassas som de allra bästa men som ändå håller en särskild plats i mitt hjärta. Under denna höst fyller PS4 och Xbox One 6 år, varför jag i denna första vända fokuserar på de launchspel som gjorde allra störst intryck på mig. Först ut är Cryteks Ryse: Son of Rome!

Ett inte särskilt bra men fruktansvärt snyggt spel. Som vanligt när det är Crytek en talar om!

Utvalt

Nhl 20 – Videorecension!

Hett efterlängtade Nhl 20 släpptes så äntligen i fredags förra veckan. Nedan finner du min videorecension av spektaklet. Den kanske bästa videorecension jag hittills producerat. Se den nu!

Nhl-serien utvecklas som bekant av EA Vancouver. Till årets upplaga har studion främst fokuserat på att förbättra puckmottagningarna, skotten och målvakterna. Om de har lyckats får du höra i min recension som du finner på länken nedan.

Nhl 20 är kort och gott ett större, bättre och ljudligare (kommentatorerna skriker nu oftare än någonsin tidigare) Nhl-spel.

Definitionen av galenskap – Ghost of Tsushima!

Med Ghost of Tsushima kommer en era till sitt slut. I november 2013 släppte Sony Playstation 4 och under de följande 7 åren har den japanska speljätten släppt fler och bättre exklusiva spel än någonsin tidigare. För Playstation 3 blev det avslutande spelet The Last of Us. På Playstation 4 snuvades Naughty Dogs uppföljare The Last of Us Part II på att vara sist ut med en halv månad och spelet som avslutar generationen blir därför istället Sucker Punchs Productions Ghost of Tsushima – ett spel som är allt det jag hoppas slippa se i storspelen till den kommande generationens konsoler…

”Definitionen av vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig att resultatet förändras” – Albert Einsten.

Sony har under denna generation i mångas ögon gått från klarhet till klarhet. Den japanska speljätten har levererat mängder med storspel och därtill i helt nya spelserier. Horizon Zero Dawn, Until Dawn, Marvels Spiderman, Days Gone, Knack, Detroit: Become Human, Astro Bot och Dreams är alla nya varumärken som fått storspel denna generation.

Jag har själv älskat och hyllat Sony för att de gång på gång och år efter år vågar satsa sina surt förvärvade slantar på nya IP:n, på stora enspelarspel och på oprövade kort. Det går dock att ställa sig frågan hur vågad denna satsning faktiskt är om en granskar spelen lite närmare…

The Ubisoft formula som blev the Sony formula…

”Om det säljer så säljer det”. Far Cry-serien gjorde bejublad comeback 2012 med Far Cry 3 efter fiaskot (försäljningsmässigt) med Far Cry 2. Här fanns ett intressant narrativ med en karismatisk skurk, en stor öppen värld, massvis av radiotorn att bestiga och mängder och åter mängder av sidouppdrag samt saker att låsa upp. Spelarna såväl som kritikerna älskade formulan och spelet fullkomligen flög ur hyllorna. Resultatet av succen blev att Ubisoft lyfte över formulan till samtliga andra spelserier. Snart letade vi (i egenskap av ofrivilliga hjältar) efter radiotorn och befriade baser i såväl Watchdogs som The Crew.

Med tiden har formulan allt mer kritiserats av fansen – men faktum är att spelen fortsatt säljer oerhört bra och någonstans på vägen förefaller det som att Sony längtande blickat mot den franska jätten och undrande frågat sig själva ”varför gör inte vi bara samma sak”.

Days Gone, Horizon, Marvels Spiderman och Ghost of Tsushima har nämligen alla något gemensamt (utöver att jag spelat) – nämligen att de utspelar sig i öppna världar. Öppna världar som visserligen saknar utkikstorn men som är fulla av skatter att hitta, platser att befria och så kallade random events och jag är bara så jälva trött på det.

Den narrativa ursäkten…

Spel i öppna världar är knepiga. De behöver vara öppna och erbjuda spelaren friheter i hur och när denne tar sig an spelets utamningar. Behov som gör det nödvändigt att inte forcera in spelaren i ett alltför tight narrativ. Resultatet av formulans begränsningar blir den ständigt återkommande narrativa ursäkten.

Ända sedan Far Cry 3 har vi som spelare fått iklä oss rollen som den ovillige hjälten. Personen som inte alls efterfrågar hjältestatus som men som tvingas ikläda sig rollen som världens befriare because of reasons. Ibland är orsakerna därför mer intrikata så som att den spelbara karaktären egentligen är utvald på något vis (Ghost of Tsushima, Assassins Creed Origins och Odyssey, Far Cry 4 samt Horizon Zero Dawn) men ofta sker urvalet mer slumpmässigt (Days Gone, Far Cry 3, 5 och New Dawn) men genomgående handlar det mer om att samtliga andra i spelvärlden är fullständigt handlingsförlamade inför det förtryck de själva tvingats in i.

Narrativet utgör ursäkten för de åtaganden du som spelare åtar dig. Du och ingen annan kan befria världen, folket och de feta björnarna med namn efter menyer från Macdonalds (Far Cry 5). Resultatet av samtliga andra invånarens totala oförmåga att företa sig något på egen hand är såklart att du förväntas hämta saker åt de, finna försvunna personer och rädda deras livhank om och om igen. I gengäld får du XP (eller varianter därav) samt olika uppgraderingar.

Att kartan från början av spelet är tom och att hjälten inledningsvis knappt ens kan skjuta med sin pilbåge eller spåra en död häst som ligger en meter framför denne förklaras i narrativet med att hjälten är just en ovillig hjälte. En nykomling till denna värld och att denne upptäcker landskapet och sina förmågar tillsammans med spelaren. Detta sätt att ursäktar sin spelmekanik kan visserligen upplevas som relativt billig men fungerar väl i spel som Horizon Zero Dawn som ändå innehåller en story som berättas på ett trovärdigt sätt. Värre blir det dock om narrativet inte alls förklarar det ovanstående så som i Ghost of Tsushima.

I Ghost of Tsushima spelar du som en mycket känd samuraj. Befolkningens beskyddare från en framstående och välkänd klan. För att lyckas med din uppgift (att slå tillbaka mot den mongolska invasionen) behöver du söka upp och värva andra samurajer som likt dig själv undgått att slaktas i samband med invasionen. Dessa samurajer är gamla bundsförvanter till dig, människor du känner och de lever på platser du växt upp på.

Trots det och trots att du varit en vuxen samuraj i flertalet år börjar spelet precis som alla andra spel i genren med en fullständigt inkapabel hjälte som saknar de mest grundläggande förmågorna och som besitter en karta som är fullständigt blank. Snacka om ludonarrativ dissonans. Än värre blir det när de utforskar något av kartans alla frågetecken och möts av personer som vördnadsfullt och hjärtligt hälsar dig välkommen tillbaka till denna plats vilken du besökt otaliga gånger under din uppväxt. Scener som dessa får mig att slita mitt hår i förtvivlan.

Variationen ligger i hur det ”känns”…

Ghost of Tsushima har inför releasen beskrivits som unikt och nyskapande. Utöver att spelet utspelar sig i det feodala japan och ingående är influerat av japansk kultur så har det också valt att ta nya grepp kring open world-formulan – i vart fall enligt utvecklaren.

”I Ghost of Tsushima finns inga markörer – utan här låter vi världen visa vägen” – sade utvecklaren i en utvecklardagbok inför releasen. Jag hånskrattar. Att byta ut markörer (inte för att de inte finns – de dyker upp så snart du börjar irra) mot djur och vindar att följa förändrar inte spelupplägget – det är bara ytterligare en variant av samma sak.

”Men det känns annorlunda” hör jag någon invända. Ja, det gör det. Det känns irriterande att försöka se den förbannade gyllene fågeln med den hysteriskt snäva kameravinkeln. Det känns också irriterande att följa räven som buggar fast i marken och att följa vinden som blåser på beställning (genom ett svep på touchpaden). Ghost of Tsushima gör samma sak som alla andra spel med denna formula även om utvecklaren försöker stöpa mer av samma sak i en annan form.

Ghost of Tsushima driver mig närmare galenskapen…

Om definitionen av galenskap är att upprepa samma sak om och om igen men förvänta sig olika resultat så är det tydligt att jag själv allt mer dras i riktningen av att bli en galning. Jag köper nämligen gång på gång Sonys storspel trots att de bara är mer av samma sak och gång på gång blir jag besviken över att jag inte serveras något annat.

Ghost of Tsushima är denna generations svanesång. Det är också ett tydligt märke över generationen en generation som präglats av en uppsjö av till 90% likadana spel som utspelar sig i öppna världar. Om inte Sony och Ubisoft väljer att frivilligt förändra sig inför nästa generation är det hög tid att vi spelare slutar upprepa galenskapen att fortsätta köpa spelen – för hur ska vi annars någonsin uppnå förändring?

Betyget då? Ghost of Tsushima är inte ett dåligt spel – det är bara så hopplöst enformigt, upprepande och generiskt. Betyget blir därefter och landar på 5/10.